1 Han sa till mig: ”Människoson, ät vad du ser här! Ät denna bokrulle och gå och tala till Israels hus.” 2 Så jag öppnade munnen, och han gav mig rullen att äta. 3 Han sa: ”Människoson, mätta din mage och fyll din buk med rullen som jag ger dig.” Jag åt, och den smakade sött, som honung.
Hesekiel blir utsänd
4 Han sa: ”Människoson, gå till Israels hus och tala mina ord till dem. 5 Du blir inte sänd till ett folk med underligt språk och svårbegripligt tal, utan till Israels hus, 6 inte till många folk med underligt språk och svårbegripligt tal som du inte förstår. Hade jag sänt dig till sådana skulle de lyssna på dig. 7 Men Israels hus vägrar lyssna på dig eftersom de inte vill lyssna på mig. Hela Israels hus har hårda pannor och stenhjärtan. 8 Lyssna! Jag gör ditt ansikte lika hårt som deras och din panna lika hård som deras. 9 Jag gör din panna diamanthård, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem och var inte modlös inför dem, för de är ett upproriskt släkte.” 10 Han tillade: ”Människoson, ta alla ord jag talar till dig till ditt hjärta och lyssna noga! 11 Gå till dina bortförda landsmän och säg till dem, vare sig de lyssnar eller inte: Så säger Herren Jahve.”
12 Anden lyfte upp mig och jag hörde bakom mig en kraftfull, dånande röst: ”Välsignad är Herrens härlighet i hans boning!” 13 Jag hörde ljudet av varelsernas vingar som vidrörde varandra, och ljudet från hjulen, ett kraftfullt dån. 14 Anden lyfte mig och förde mig bort. Jag for iväg bedrövad och upprörd i min ande. Och Herrens hand var stark över mig. 15 Jag kom till de bortförda i Tel-Abib, de boende vid floden Kebar. Där befann de sig och jag satt hos dem i sju dagar, helt förfärad.
Hesekiel blir Israels väktare
16 Och efter sju dagar kom Herrens ord till mig: 17 ”Människoson, jag har gjort dig till en väktare för Israels hus. När du hör ett ord från min mun ska du ge dem min varning. 18 När jag säger till den onde: ’Du ska dö,’ och du inte varnar honom – inte uttalat varnar den onde för hans onda väg så att han kan rädda sitt liv – då ska den onde dö i sin synd. Men jag ska hålla dig ansvarig för hans blod. 19 Men om du varnar den onde och han inte vänder om från sin ondska och sina illgärningar, då ska han dö i sin synd. Men du har räddat din själ.
20 När en rättfärdig vänder sig bort från sin rättfärdighet och lever syndigt, då lägger jag en stötesten i hans väg och han ska dö. Om du inte har varnat honom ska han dö i sin synd. De rättfärdiga gärningar han gjort ska ej ihågkommas, och jag ska hålla dig ansvarig för hans blod. 21 Men om du varnar den rättfärdige för att synda och han låter bli att synda, då ska han få leva eftersom han lät varna sig. Och du har räddat din själ.”
22 Herrens hand var över mig där. Och han sa: ”Res dig och gå ut på slätten. Där ska jag tala till dig.” 23 Då reste jag mig och gick ut på slätten. Och se! Där stod Herrens härlighet, lik den härlighet jag såg vid floden Kebar. Och jag föll ner på mitt ansikte. 24 Anden kom då in i mig och reste mig till stående. Herren talade till mig: ”Gå, stäng in dig i ditt hus. 25 Och du människoson, lyssna! De ska slå rep om dig och binda dig, så att du inte kan gå ut bland dem. 26 Jag låter din tunga klibba fast vid gommen så att du blir stum och inte kan straffa dem, för de är ett upproriskt släkte. 27 Men när jag talar till dig ska jag öppna din mun. Och du ska säga till dem: ’Så säger Herren Jahve.’ Den som lyssnar, låt honom lyssna, den som vägrar lyssna, låt honom vägra, för de är ett upproriskt släkte.”
© Ragnar Blomfelt