Endast Herren kan rädda
1 Fördömelse över dem
som drar ner till Egypten efter hjälp!
De sätter sin lit till hästar,
och förtröstar på många vagnar
och ryttares mängd.
Men de ser inte till Israels Helige,
de söker inte Herren.
2 Herren är den som är vis.
Han sänder hemsökelse.
Han återkallar inte sina ord.
Han angriper de onda och deras hantlangare.
3 Egyptierna är människor, inte gudar.
Deras hästar är kött, inte ande.
När Herren lyfter sin hand vacklar hjälparen
och den hjälpte faller.
Båda går under tillsammans.
4 För så sa Herren till mig:
”När ett lejon ryter över sitt rov
och herdar i mängd samlas emot det,
då varken skräms det eller störs
av herdarnas rop och oväsen.
På samma sätt ska härskarornas Herre
komma ner för att strida på berget Sion
och uppe på dess höjd.
5 Som en svävande fågel ska härskarornas Herre
försvara Jerusalem.
Han ska försvara och hjälpa, skona och rädda.”
6 Israels söner, vänd om till honom som ni så radikalt avvikit ifrån! 7 För den dagen ska varje man kasta bort sina avgudar av silver och guld som era händer gjort åt er till synd.
8 ”Och Assur ska falla, men inte av en mans svärd.
Ett icke mänskligt svärd ska sluka honom.
Han ska fly för svärd,
och hans unga män ska bli slavar.
9 Hans klippa ska ta till flykten av skräck,
och hans furstar ska panikslagna överge baneret.”
Detta säger Herren,
som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.
© Ragnar Blomfelt