JOB

KAPITEL 24

Fortsättning av Jobs svar

1 Det som sker i tiden 

är ju inte dolt för den Allsmäktige,

så varför får inte de som känner Gud

se honom verka?

2 De flyttar gränsstenar,

de rövar bort hjordar och vallar dem.

3 De driver iväg de faderlösas åsna,

de tar änkans ko i pant.

4 De knuffar bort de utsatta från vägen,

alla landets fattiga måste gömma sig.

5 Se, som vildåsnor i öknen

går de fattiga till sin syssla

och letar efter mat.

Ödemarken ger dem föda åt sina små.

6 De samlar ax på åkrarna,

de efterskördar på de ondas vingårdar.

7 Nakna ligger de om natten,

inga kläder som skyddar mot kölden.

8 Genomvåta av skurar i bergen

famnar de klippan i brist på skydd.

9 De rycker faderlösa från moderns bröst,

den fattiges spädbarn tas i pant.

10 De måste gå omkring nakna.

Oklädda och hungrande bär de på kärvar.

11 De pressar olja inom deras murar.

De trampar vinpressen, och törstar.

12 Från staden hörs döendes stön,

sårade själar ropar på hjälp.

Men Gud anklagar ingen för orätt.

13 Andra trotsar ljuset.

De känner inte ljusets vägar

och håller sig inte på ljusets stigar.

14 Mördaren stiger upp vid gryningen

och dödar fattiga och utsatta.

Och om natten blir han en tjuv.

15 Horkarlen spanar efter skymningen.

Han vill vara osedd av alla, 

så han beslöjar sitt ansikte.

16 De begår inbrott under kvällstid.

De låser in sig under dagtid

och vill ej veta av ljuset.

17 För dem är beckmörker som morgon,

de är hemmastadda med mörkrets fasor.

18 De är skum på vattnet.

Deras landegendom

är under förbannelse,

ingen beger sig till deras vingårdar.

19 Torka och hetta slukar smältvatten,

helvetet slukar syndaren.

20 Moderlivet glömmer honom,

maskar festar på honom,

ingen minns honom.

Orättfärdigheten knäcks som ett träd.

21 Han utnyttjade

den ofruktsamma och barnlösa.

Han hjälpte inte änkan.

22 Men Gud föser bort de starka

genom sin makt.

När Gud reser sig kan ingen 

vara säker på att få leva.

23 Han ger dem trygghet och ro,

men hans ögon följer vad de tar sig för.

24 De är upphöjda för ett ögonblick,

sedan är de borta.

De klappar ihop och skördas som alla,

de vissnar som axens toppar.

25 Om det inte är så,

vem kan visa att jag ljuger?

Vem kan göra mina ord om intet?

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt