Guds vrede över Jerusalem
1 Herren har i sin vrede
täckt dottern Sion med mörka moln!
Han kastade Israels härlighet
från himlen ner till jorden.
Han tänkte inte på sin fotpall
på sin vredes dag.
2 Herren slukade skoningslöst
Jakobs alla boningar.
I sin vrede raserade han
dottern Judas fästningar.
Han jämnade dem med marken
och vanärade riket och furstarna.
3 I vredens hetta högg han av
Israels hela styrka.
Han drog tillbaka sin högra hand
när fienden kom.
Han brann i Jakob
likt en flammande eld
som förtärde allt runt omkring.
4 Han spände sin båge som en fiende.
Hans högra hand var redo.
Som en motståndare dödade han
allt som var kärt för ögat.
Han öste sin vrede som eld
över dottern Sions tält.
5 Herren blev en fiende.
Han slukade Israel
och alla borgarna.
Han förstörde fästningarna.
Han hopade sorg och jämmer
över dottern Juda.
6 Han skövlade sin tempelplats
som en trädgård,
han förstörde sin mötesplats.
Herren fick Sion att glömma
högtid och sabbat.
I sin brinnande vrede
föraktade han kung och präst.
7 Herren förkastade sitt altare
och övergav sin helgedom.
Han gav palatsmurarna i fiendehand.
De ropade i Herrens hus
som på en högtidsdag.
8 Herren beslöt att förstöra
dottern Sions murar.
Han spände ut mätsnöret.
Han avhöll sig inte från att skövla.
Han lät vallar och murar sörja.
Allt är nedslaget.
9 Hennes portar har sjunkit ner i marken.
Han förstörde och bröt av hennes bommar.
Hennes kung och furstar bor bland folken.
Lagen är borta,
hennes profeter får inga syner från Herren.
10 Dottern Sions äldste
sitter tysta på marken.
De kastar stoft över huvudet
och är klädda i säckväv.
Jerusalems jungfrur
böjer huvudet mot marken.
11 Mina ögon är röda av gråt.
Jag är fylld av oro
och helt urlakad på kraft.
För dottern mitt folk går under,
barn och spädbarn
flämtar på stadens gator.
12 De säger till sina mödrar:
”Var finns bröd och vin?”
De flämtar som slagna på stadens gator.
De tar sitt sista andetag
i sina mödrars famn.
13 Vad ska jag säga dig?
Vad liknar du, dotter Jerusalem?
Vad ska jag jämföra dig med
för att trösta dig,
du jungfru dotter Sion?
Din skada är väldig som havet,
vem kan bota dig?
14 Dina profeters syner
var tomhet och illusion.
De visade dig inte din skuld
så att du kunde återupprättas.
De såg visioner för dig
som var tomhet och bländverk.
15 Alla som går vägen förbi
klappar sina händer och visslar
och skakar på huvudet
åt dottern Jerusalem:
Ӏr detta staden som kallades
fullkomlig i skönhet,
hela jordens glädje?”
16 Alla dina fiender gapar mot dig.
De visslar och skär tänder och säger:
”Vi har slukat henne!
Vi har väntat på den här dagen.
Vi fick uppleva och se den!”
17 Herren utförde sin plan.
Han uppfyllde sitt ord
som han befallde för länge sedan.
Han slungade ner skoningslöst.
Han lät fienden jubla över dig.
Han upphöjde dina motståndares makt.
18 Deras hjärtan ropar till Herren.
Du dotter Sions mur,
låt tårarna rinna som bäcken
dag och natt.
Vila inte, ge inte ögat någon ro!
19 Stig upp om natten och ropa
vid första vakten.
Utgjut hjärtat som vatten
inför Herrens ansikte.
Lyft händerna till honom
för dina barns liv,
de som tynar bort av hunger
i alla gathörn.
20 Se noga, Herre!
Vem har du behandlat så?
Ska kvinnor äta sin livsfrukt,
spädbarnen de kelat med?
Ska präster och profeter mördas
i Herrens helgedom?
21 På marken och gatorna
ligger unga och gamla.
Mina flickor och pojkar
har fallit för svärd.
Du dödade dem på din vredes dag,
slaktade skoningslöst.
22 Som till högtidsdag bjöd du in
terror från alla håll.
På Herrens vredes dag
var det ingen som undkom eller överlevde.
Dem jag kelat med och fostrat
har min fiende dräpt.
© Ragnar Blomfelt