En gudsman
1 Precis när Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden kom på Herrens befallning en gudsman från Juda till Betel. 2 På Herrens befallning ropade han mot altaret: ”Altare! Altare! Så säger Herren: Lyssna, åt Davids hus ska födas en son vid namn Josia. På dig ska han slakta prästerna på höjderna som tänder offereld på dig, och människoben ska brännas på dig.” 3 Samtidigt gav han ett tecken och sa: ”Detta är tecknet på att Herren har talat: Lyssna, altaret ska spricka och askan välla ut.” 4 När kung Jerobeam hörde de ord som gudsmannen ropade mot altaret i Betel, sträckte han ut handen från altaret och sa: ”Grip honom!” Men handen som han sträckte ut mot honom förstenades, och han kunde inte dra den tillbaka. 5 Och altaret sprack och askan vällde ut. Det var tecknet som gudsmannen hade gett på Herrens befallning. 6 Då sa kungen till gudsmannen: ”Vädja till Jahve din Gud och be för mig, så att jag kan dra tillbaka handen igen.” Så gudsmannen vädjade till Herren, och kungen kunde åter dra tillbaka handen, som blev återställd. 7 Då sa kungen till gudsmannen: ”Kom med mig hem för en måltid. Du ska få en gåva också.” 8 Men gudsmannen svarade: ”Om du så ger mig halva ditt hus skulle jag inte följa med dig. På det här stället vill jag varken äta eller dricka. 9 För så här befallde mig Herren genom sitt ord: Du ska varken äta, dricka eller återvända den väg du kom.” 10 Så han återvände en annan väg än den han hade kommit till Betel.
Gudsmannens olydnad
11 I Betel bodde en gammal profet. Hans söner kom och berättade för honom allt som gudsmannen hade gjort i Betel den dagen och vad han hade sagt till kungen. När de hade berättat det för sin far, 12 frågade han dem vilken väg han tog. För hans söner hade sett vilken väg gudsmannen från Juda hade gått. 13 Då bad han sina söner att sadla åsnan åt honom. De gjorde så och han satte sig upp på den. 14 Han gav sig av efter gudsmannen och fann honom sittande under en terebint, och frågade: ”Är du gudsmannen från Juda?” ”Ja”, svarade han. 15 Då sa profeten till honom: ”Kom med mig hem och ät.” 16 Men han svarade: ”Jag kan inte återvända och följa med dig. Inte heller vill jag äta eller dricka med dig på det här stället. 17 För Herren har genom sitt ord sagt till mig: Du ska varken äta eller dricka där. Inte heller återvända samma väg som du gått dit.” 18 Profeten sa till gudsmannen: ”Jag är profet liksom du. Och en ängel sa till mig på Herrens befallning: Ta honom tillbaka hem till dig så att han får äta och dricka.” Den gamle profeten ljög för honom. 19 Då återvände gudsmannen med honom och åt och drack vatten i hans hus.
20 Medan de satt till bords kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka. 21 Han ropade till gudsmannen från Juda: ”Så säger Herren: Du trotsade Herrens ord. Du lydde inte den befallning som Jahve din Gud gav dig. 22 Du återvände. Du åt och drack på det ställe där han förbjöd dig att äta och dricka. Därför ska ditt lik inte läggas i dina fäders grav.” 23 Gudsmannen åt och drack. Sedan sadlade den gamle mannen åsnan åt profeten som han hade fört tillbaka. 24 Han gav sig av. Men på vägen angreps han av ett lejon som dödade honom. Hans lik låg slängd på vägen medan åsnan stod bredvid. Även lejonet stod bredvid liket. 25 Män som gick förbi såg liket ligga slängd på vägen och lejonet stå bredvid. Då gick de in i staden där den gamle profeten bodde och berättade det.
26 När profeten som hade fört honom tillbaka från hans väg hörde det, sa han: ”Det är gudsmannen. Han som trotsade Herrens ord. Därför gav Herren honom till lejonet som rev ihjäl honom, enligt det ord som Herren talade till honom.” 27 Sedan sa han till sina söner att de skulle sadla åsnan åt honom. De gjorde så, 28 och han gav sig av och fann liket ligga slängd på vägen, med åsnan och lejonet stående bredvid. Lejonet hade varken ätit av liket eller rivit åsnan. 29 Profeten lyfte upp gudsmannens döda kropp på åsnan och förde honom tillbaka. Den gamle profeten gick in i staden för att sörja och begrava honom. 30 Han lade liket i sin egen grav. De sörjde honom och ropade: ”Åh, min broder!” 31 Efter att han begravt honom sa han till sina söner: ”När jag dör ska ni begrava mig i den grav där gudsmannen ligger. Lägg mina ben bredvid hans. 32 Sannerligen, det ord ska fullbordas som han på Herrens befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla helgedomar på höjderna i Samariens städer.”
33 Inte ens efter detta vände Jerobeam om från sin onda väg. Han fortsatte att utse vilka som helst ur folket till präster på höjderna. Varje man som kände för att bli präst på höjderna avskilde han. 34 Detta ledde till synd för Jerobeams hus. Därför blev det förstört och utrotat från jordens yta.
13:2. Josia. Kung Josia levde omkring 300 år senare (2 Kung 23:16).
© Ragnar Blomfelt