Joab tillrättavisar David
1 Det berättades för Joab att kungen grät och sörjde över Absalom. 2 Segern förvandlades till sorg den dagen för allt folket eftersom de fick höra att kungen led så för sin son. 3 Så de smög sig in i staden den dagen så som folk gör när de förödmjukade flyr i krig. 4 Kungen hade höljt sitt ansikte och klagade högt: ”Min son Absalom! Absalom, min son, min son!”
5 Då gick Joab in i huset till kungen och sa: ”I dag har du fått alla dina män att skämmas, de som i dag har räddat livet på dig, dina söner, döttrar, hustrur och bihustrur. 6 Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Du har visat i dag att dina befälhavare och män betyder noll och intet för dig. Jag inser nu att om Absalom varit vid liv och vi andra varit döda i dag, skulle du ha varit nöjd. 7 Res dig nu och gå ut och uppmuntra dina män. Om du vägrar då svär jag vid Herren att inte en enda man kommer att förbli hos dig över natten. Och det skulle vara värre för dig än all den ofärd som drabbat dig i hela ditt liv.” 8 Då reste sig kungen upp och satte sig i porten. Och det meddelades till alla män: ”Nu sitter kungen i porten.” Då kom de alla och ställde upp sig framför kungen.
David återvänder till Jerusalem
Israeliterna hade flytt till sina hem. 9 Och folket i alla Israels stammar hamnade i ordväxling med varandra: ”Kungen räddade oss från våra fiender och friade oss från filisteerna. Nu har han flytt landet på grund av Absalom. 10 Men Absalom som vi smorde till kung över oss har dött i kriget. Så varför är ni knäpptysta om att hämta tillbaka kungen?”
11 När kungen i sitt hus fick höra om hela Israels samtalsämne sände han ett budskap till prästerna Sadok och Abjatar: ”Säg till de äldste i Juda: Varför ska ni vara de sista att hämta kungen hem igen? 12 Ni är ju mina bröder, mitt eget kött och blod. Så varför ska ni vara de sista att hämta kungen tillbaka? 13 Och säg till Amasa: Är du inte mitt kött och blod? Gud ska straffa mig strängt om du inte för alltid blir befälhavare för min armé istället för Joab.” 14 Så fick han alla män i Juda över på sin sida. Sedan sände de bud till kungen att komma tillbaka med alla sina män. 15 Kungen återvände och kom till Jordanfloden. Då hade Judas män redan kommit till Gilgal för att möta kungen och föra honom över floden.
Shimei
16 Benjaminiten Shimei, Gerars son från Bahurim, skyndade sig ner med Judas män för att möta kung David. 17 Han hade med sig tusen man från Benjamin. Även Siba som hade varit tjänare i Sauls hus, kom med sina femton söner och tjugo tjänare. De skyndade till Jordanfloden före kungen. 18 De gick över vid vadstället för att föra över kungens husfolk och uppfylla hans önskemål.
Shimei, Gerars son, föll ner inför kungen när han skulle ta sig över floden, 19 och sa till kungen: ”Min herre, håll mig inte skyldig och tänk inte på hur illa din tjänare handlade den dag då min herre kungen lämnade Jerusalem. Jag ber att kungen inte ska lägga det på hjärtat. 20 För jag som är din tjänare vet att jag har syndat. Se, jag har i dag som den förste i hela Josefs hus kommit hit ner för att möta min herre kungen.”
21 Abishaj, Serujas son frågade: ”Borde inte Shimei avrättas eftersom han förbannat Herrens smorde?” 22 David svarade: ”Serujas söner, vad har jag med er att göra? Är ni mina fiender i dag? Skulle någon avrättas i Israel i dag? Skulle jag inte veta att jag i dag är kung över Israel?” 23 Kungen sa till Shimei: ”Du ska inte dö.” Kungen gav honom sin ed på det.
Mefiboshet
24 Mefiboshet, Sauls son, kom också ner för att möta kungen. Hans fötter och skägg var ovårdade och hans kläder var otvättade alltifrån den dag kungen drog bort till den dag då han återvände välbehållen. 25 När han kom från Jerusalem för att möta kungen, frågade denne: ”Varför följde du inte med mig, Mefiboshet?” 26 Han svarade: ”Min herre kung, min tjänare Siba bedrog mig, för jag bad honom att sadla min åsna så att jag kunde rida på den och följa kungen, för din tjänare är ju halt. 27 Siba förtalade mig inför min herre kungen. Men du är som Guds utsände, så gör vad du anser vara bäst. 28 Hela min fars hus förtjänade inget annat än döden inför min herre kungen. Ändå lät du din tjänare sitta bland dem som äter vid ditt bord. Vilken rätt har jag då mer att vädja inför kungen?” 29 Kungen sa: ”Det räcker nu! Jag har bestämt att du och Siba ska dela marken.” 30 Då sa Mefiboshet till kungen: ”Han kan gärna få allt, nu när min herre och kung har kommit välbehållen hem.”
Barsillaj
31 Gileaditen Barsillaj hade kommit ner från Rogelim och följt kungen till Jordanfloden. Där skulle han ta avsked av kungen. 32 Barsillaj var en mycket gammal man på åttio år. Han hade sörjt för kungens uppehälle i Mahanajim, för han var mycket välbärgad. 33 Kungen sa till Barsillaj: ”Kom över med mig, så ska jag sörja för ditt uppehälle hos mig i Jerusalem.” 34 Men Barsillaj svarade: ”Hur många dagar har jag kvar, att jag skulle följa kungen upp till Jerusalem? 35 Jag är nu åttio år. Kan jag skilja mellan bra och dåligt? Kan din tjänare känna smaken på mat och dryck? Kan jag ännu höra sångare och sångerskor? Så varför skulle din tjänare bli ännu en börda för min herre kungen? 36 En liten bit över Jordanfloden ska din tjänare följa kungen. Varför skulle kungen ge mig en sådan belöning? 37 Låt din tjänare få återvända så att jag får dö i min hemstad, nära mina föräldrars grav. Här är din tjänare Kimham. Låt honom få gå över med min herre kungen, och gör för honom vad du anser vara bäst.” 38 Kungen svarade: ”Kimham ska gå över med mig, och jag ska göra för honom vad du anser vara bäst. Allt du önskar av mig ska jag göra för dig.”
39 Efter att kungen hade kysst och välsignat Barsillaj återvände denne hem igen. Och hela armén fortsatte över Jordanfloden tillsammans med kungen. 40 Så kungen gick över till Gilgal, och Kimham följde honom. Hela Juda tillsammans med hälften av Israels folk följde kungen över Jordanfloden.
Ordstrid om kungen
41 Plötsligt kom alla Israels män till kungen och sa: ”Varför fick våra bröder, Judas män, smussla bort dig och föra kungen och hans husfolk över Jordanfloden tillsammans med Davids män?” 42 Alla Judas män svarade Israels män: ”Kungen står ju oss närmast! Varför upprörs ni över det? Har vi låtit kungen försörja oss? Har han skaffat oss fördelar?” 43 Israels män svarade Judas män: ”Vi har tio gånger större del i kungen och kan göra större anspråk på David. Så varför föraktar ni oss? Var det inte vi som först talade om att hämta hem vår kung?” Men Judas män ordade ännu värre än Israels män.
19:20. jag har syndat. Se 16:5-8 med kommentar.
19:23. Kungen gav honom sin ed på det. David bröt eden i slutet av sitt liv, 1 Kung 2:8-9.
© Ragnar Blomfelt