1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28
kapitel 2
Den helige Ande
1 När pingstdagen kom var de alla tillsammans på samma plats. 2 Plötsligt kom från himlen ett dån som av en kraftig stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. 3 De såg tungor likt eldslågor som delade sig och satte sig på var och en av dem. 4 Alla fylldes av den helige Ande och började tala andra språk så som Anden ingav dem att tala.
5 Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla länder under himlen. 6 När dånet hördes strömmade folk samman och var förvirrade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. 7 Häpna och förundrade sa de: ˮÄr de inte galileer alla dessa som talar? 8 Hur kan då var och en av oss höra sitt eget hemlands språk? 9 Parther, meder, elamiter, boende i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, Pontos och Asien, 10 Frygien och Pamfylien, Egypten och Libyen åt Kyrene till och besökande från Rom, 11 judar och proselyter, kretensare och araber – vi hör dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar.ˮ 12 De var alla häpna och villrådiga och frågade varandra: ˮVad är det som händer?ˮ 13 Men andra hånskrattade och sa: ˮDe är berusade av sött vin.ˮ
Petrus tal på pingstdagen
14 Då steg Petrus fram med de elva och talade högt till dem: ˮNi judiska män och alla ni som bor i Jerusalem, låt det här stå klart för er och lyssna nu på mina ord. 15 Det är inte som ni tror att dessa är berusade, det är ju bara tidig förmiddag. 16 Utan här sker det som är sagt genom profeten Joel: 17 Det ska ske i de sista dagarna, säger Gud: Jag ska utgjuta av min Ande över alla människor. Era söner och era döttrar ska profetera, era unga män ska se syner, era gamla män ska ha drömmar. 18 Även över mina slavar och slavinnor ska jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de ska profetera. 19 Jag ska låta under ske uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och rökmoln. 20 Solen ska förvandlas till mörker och månen till blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande. 21 Och då ska var och en som anropar Herrens namn bli frälst.
22 Israeliske män, lyssna på mina ord: Jesus från Nasaret var en man bekräftad av Gud inför er genom kraftgärningar och under och tecken vilka Gud genom honom utförde mitt ibland er. Detta känner ni till. 23 Han blev efter Guds bestämda plan och förutvetande utlämnad. Ni har med hjälp av laglösa händer korsfäst och dödat honom. 24 Men Gud reste honom upp och friade honom från dödens vånda, eftersom det var omöjligt att han kunde kvarhållas där. 25 För David säger om honom: Jag har alltid Herren för ögonen, för han är på min högra sida så att jag inte ska vackla. 26 Därför gladdes mitt hjärta och jublade min tunga. Och än mer: min kropp ska vila i trygghet, 27 för du ska inte lämna min själ i dödsriket eller låta din Helige uppleva förgängelsen. 28 Du har visat mig livets vägar. Du ska fylla mig med glädje inför ditt ansikte.
29 Ni män, bröder, jag kan tryggt berätta om patriarken David: Han är både död och begraven, och hans grav finns hos oss än i dag. 30 Han var nu en profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att sätta någon av hans ättlingar på hans tron. 31 I förväg såg han Kristi uppståndelse och sa: Han lämnades inte i dödsriket, och hans kropp upplevde inte förgängelsen. 32 Denne Jesus har Gud rest upp, vi är alla vittnen till det. 33 Han har blivit upphöjd till Guds högra hand. Och han har tagit emot av Fadern den utlovade helige Ande och utgjutit det som ni ser och hör. 34 För David har inte farit upp till himlen, men han säger: Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida, 35 tills jag lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter.
36 Hela Israels folk ska därför veta utan minsta tvivel: Denne Jesus som ni korsfäste har Gud gjort både till Herre och Kristus.ˮ
37 När de hörde detta högg det till i deras hjärtan, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ˮNi män, bröder, vad ska vi göra?ˮ 38 Petrus svarade dem: ˮVänd om och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse. Då ska ni få den helige Ande som gåva. 39 För löftet gäller er och era barn och alla dem i fjärran, så många som Herren vår Gud kallar.ˮ 40 Hans vittnesbörd varade länge, och han uppmanade dem: ˮLåt er frälsas från detta fördärvade släkte.ˮ 41 De som tog emot hans ord lät döpa sig. Och den dagen ökade deras antal med omkring tre tusen själar.
De troendes gemenskap
42 De höll sig troget till apostlarnas lära och gemenskapen, till brödsbrytelsen och bönerna. 43 Fruktan kom över varje själ, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. 44 Alla troende höll sig tillsammans och hade allting gemensamt. 45 De sålde allt de ägde och hade, och delade ut åt alla där behov fanns. 46 Enigt höll de sig varje dag i templet. Och i hemmen bröt de bröd och höll måltid i all anspråkslöshet och med innerlig glädje. 47 De prisade Gud och var uppskattade av allt folket. Och Herren ökade varje dag antalet av dem som blev frälsta.
Föregående Nästa
.
”De såg tungor likt eldslågor som delade sig och satte sig på var och en av dem.”
2:1. pingstdagen, inträffade femtio dagar efter påsken (3 Mos 23:15-16). Högtiden som varade en dag kallades i GT för veckohögtiden (2 Mos 34:22), skördehögtiden (2 Mos 23:16), förstlingsskördens dag (4 Mos 28:26). Det var en tacksägelsefest för vad skörden inbringat. Senare kom det även att bli en tacksägelsehögtid för lagen som gavs på Sinai. För de kristna skulle pingstdagen komma att bli en högtid till minne av Andens utgjutande. alla tillsammans, sannolikt de tolv apostlarna (v. 14), eller möjligen de 120 (1:15). på samma plats, se kommentar till v. 2.
2:2. huset, avser möjligen templet (som ibland benämnes ”hus”, 7:47, Luk 6:4, 19:46), alternativt avses rummet på övervåningen (1:13).
2:3. tungor likt eldslågor, inte bokstavlig eld men ”likt” eldslågor. Eld är i Bibeln ofta en symbol för Guds heliga närvaro (jfr 2 Mos 3:2, 13:21, 40:38, Hes 1:4).
2:4. fylldes av den helige Ande, enligt Jesu löfte i 1:5, 8. Att fyllas av Anden är ingen engångsföreteelse, jfr 4:8, 31, Ef 5:18. tala andra språk, här avses vanliga språk (v. 6, 8). Det finns också ett annat slags språk – tungotal – som omtalas i bl.a. 1 Kor 12-14.
2:5-11. Det fanns i Jerusalem under pingsthelgen judiska pilgrimer från alla väderstreck. De skulle sedan berätta om händelsen i sina hemländer. Händelsen markerar därmed en slags början på en världsvid mission. Asien (v. 9), romersk provins i västra delen av nutida Turkiet, huvudstad var Efesos.
2:17. de sista dagarna, avser tiden mellan Jesu Kristi verksamhet, lidande, död, uppståndelse, himmelsfärd, Andens utgjutelse och fram till Kristi återkomst. Tiden uttrycks så eftersom allt vad GT profetiskt har syftat fram till har fått sin slutliga uppfyllelse i Jesus Kristus, och inget mer frälsningshistoriskt skeende är att vänta för mänskligheten.
2:17-18. Att även döttrar och slavinnor omnämns innebär att även kvinnor kan få gåvan att profetera (jfr 21:9), inte i församlingen (1 Kor 14:33-36), men i andra sammanhang, se kommentar till 1 Kor 11:4-6.
2:17. ”alla människor.” Alternativ översättning: allt kött.
2:20. Herrens dag, då Kristus kommer med sina änglar (Matt 24:29-31).
2:21. Herrens namn, Jesus Kristus (v. 36, 4:12, Rom 10:9-13).
2:17-21. Joel 2:28.
2:23. Ni, avser judarna. med hjälp av laglösa händer, den romerska ockupationsmakten.
2:24. det var omöjligt att han kunde kvarhållas, bl.a. eftersom Kristus är Guds Son, och i sig själv är syndfri (se Joh 7:18 med kommentar), och eftersom han är livet (3:15, Joh 1:4, 5:26, 14:6).
2:25-28. Ps 16:8.
2:29. patriarken, så omnämns i NT även Abraham (Hebr 7:4), och Jakobs söner (Apg 7:8-9). De kallas så eftersom de var högt ansedda och respekterade anfäder från vilka Israels folk härstammar.
2:30. Ps 132:11, 2 Sam 7:12.
2:33. ”till.” Alternativ översättning: genom.
2:34-35. Ps 110:1.
2:36. som ni korsfäste, fastän det var Rom som rent konkret spikade upp Jesus på korset, så låter Petrus ”hela Israels folk” vara de ytterst ansvariga (se t.ex. Matt 27:20-25). Herre, se Fil 2:6-11. Kristus, den utlovade Messias.
2:38. Vänd om och låt er alla döpas, det vanliga i NT är att man döps omedelbart efter att man kommit till tro, se t.ex. 2:38-41, 8:12, 36, 9:18, 10:47-48, 16:14-15, 33, 18:8. Tanken att man först bör vänta en tid eller först förbereda sig för dop förekommer inte i NT. Se även kommentar till 9:18. till era synders förlåtelse, se kommentar till Luk 24:47.
2:39. så många som Herren vår Gud kallar, det är Gud som ytterst är den aktive i en människas frälsning (se Joh 6:37 med kommentar) eftersom det inte finns någon människa som av sig själv söker Gud (Rom 3:11). Och Gud kallar dem som han har utvalt, se Ef 1:4 med kommentar.
2:40. Låt er frälsas, det är Gud som kallar (v. 39), men människan har likväl ett personligt ansvar som hon en dag ska ställas till svars för (jfr 2 Kor 5:20). detta fördärvade släkte, avser dels det judiska folket som i stort hade förkastat Jesus, men även hela den i synd fallna mänskligheten som är fördärvad i grunden (jfr Luk 9:41, Rom 3:10-18).
2:42. apostlarnas lära, de tolv apostlarna förde vidare Jesu undervisning som han gav medan han levde, och den han gav efter uppståndelsen (1:3), och den som han förmedlade genom Anden (Joh 16:13). Idag har vi tillgång till samma undervisning i NT. gemenskapen, de troende höll sig tillsammans i endräkt. brödsbrytelsen, sannolikt nattvarden. bönerna, ”Vår Fader” (Matt 6:9-13), och andra böner, både traditionella böner och egna inspirerade böner (4:24-30).
2:43. Fruktan, för Guds helighet och väldighet.
2:44. Denna ”egendomsgemenskap” uppkom spontant och inte utifrån något apostoliskt påbud. Det var något unikt utifrån den första tidens sociala kontext och är inget som i NT befalls för alla kristna i alla tider. Men det utesluter inte att troende i en andlig gemenskap och på frivillig basis kan låta förena sig i en liknande form som denna text berättar om.
2:45. Man nöjde sig med egna hem (v. 46), mat och kläder (1 Tim 6:6-8). Allt därutöver skänkte man till behövande trossyskon. Men allt givande var frivilligt (Apg 5:4), och alla gåvor skulle skänkas med glatt hjärta och utan tvång (2 Kor 9:7).
2:46. bröt de bröd och höll måltid, avser både måltidsgemenskap och nattvard.
2:47. Herren ökade, se kommentar till 2:39.
© Ragnar Blomfelt