Esters vädjan och Hamans fall
1 Så anlände kungen och Haman till festmåltiden hos drottning Ester. 2 Även nu den andra dagen sa kungen till Ester medan vinet dracks: ”Drottning Ester, säg vad du önskar, det ska beviljas. Säg din begäran, den ska uppfyllas, om det så gäller halva riket.” 3 Drottning Ester svarade: ”Om kungen vill visa mig nåd och om det behagar kungen: Skona mitt liv, det är min önskan, och skona mitt folk, det är min begäran. 4 För vi har blivit sålda, jag och mitt folk, till att förintas, dödas och förgöras. Hade vi blivit sålda bara som slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. För ett sådant förtryck hade inte varit tillräckligt att besvära kungen med.” 5 Kung Ahasveros tog till orda och frågade drottning Ester: ”Vem är det? Var är han som understår sig att göra något sådant?” 6 Ester sa: ”En förtryckare och fiende, den onde Haman där!”
Haman slogs av skräck för kungen och drottningen. 7 Kungen ställde ifrån sig vinet och reste sig ursinnig från bordet och gick till palatsets trädgård. Men Haman stannade för att vädja till drottning Ester för sitt liv, för han förstod att kungen beslutat om hans ofärd. 8 När kungen kom tillbaka från palatsets trädgård till festsalen hade Haman fallit ner vid soffan där Ester låg till bords. Då sa kungen: ”Tänker han även förgripa sig på drottningen inne i mitt eget hus?” Så fort kungens ord hördes övertäcktes Hamans ansikte. 9 Då sa Harbona, en av kungens eunucker: ”Det finns en påle som Haman har rest för Mordokaj, han som en gång talade till kungens fördel. Pålen står vid Hamans hus och är tjugofem meter hög.” Kungen sa: ”Häng upp honom på den!” 10 Så Haman hängdes upp på den påle som han själv rest för Mordokaj. Sedan blidkades kungens raseri.
7:7. Haman som ville förinta judarna vädjar nu till en jude om att själv slippa förintas.
7:10. Jfr Ps 7:15-17 med kommentar.
© Ragnar Blomfelt