Guds kärlek till Israel
1 När Israel var ett barn
älskade jag honom,
och ut från Egypten
kallade jag min son.
2 Men ju mer de kallas på,
desto mer vandrar de bort.
De offrar åt baalerna
och tänder rökelse åt avgudabilderna.
3 Det var jag som lärde Efraim att gå
och tog dem i mina armar.
Men de begrep inte
att jag helade dem.
4 Jag drog dem med människorep,
med kärlekens band.
Jag var för dem lik en
som lyfter av oket från deras nackar.
Jag böjde mig ner och gav dem mat.
5 De ska inte återvända till Egypten.
Assur ska regera över dem
eftersom de vägrade omvända sig.
6 Svärdet ska virvla i deras städer.
Det ska förstöra
och förtära deras bommar,
på grund av deras planer.
7 Mitt folk håller fast
vid sitt avfall från mig.
Fastän de kallas till den därovan
är det ingen som upphöjer honom.
8 Hur ska jag kunna överge dig, Efraim,
lämna dig, Israel?
Hur ska jag kunna göra med dig
som med Adma,
behandla dig som Sebojim?
Hjärtat vänder sig i mig,
all min barmhärtighet vaknar.
9 Jag tänker inte verkställa
min brinnande vrede.
Jag tänker inte åter ödelägga Efraim.
För jag är Gud och inte en människa.
Jag är helig bland er
och ska ej angripa staden.
10 De ska följa Herren,
som ska ryta likt ett lejon.
Och när han ryter ska hans söner
komma bävande från väster.
11 De ska komma bävande
som en fågel från Egypten
och som en duva från Assurs land.
Och jag ska låta dem bo i sina hus,
säger Herren.
12 Efraim har omgett mig med lögn,
Israels hus med svek.
Men Juda vandrar ännu med Gud
och är trofast mot den Helige.
11:1. ut från Egypten kallade jag min son. Se Matt 2:15 med kommentar.
11:8. Adma … Sebojim. Städer som Gud eldhärjade tillsammans med Sodom och Gomorra, 5 Mos 29:23.
© Ragnar Blomfelt