(Översättning från ESV Study Bible, Introduction to Acts.✱)
Apostlagärningarna är unik bland NT:s skrifter genom att dess huvudsakliga syfte är att redogöra för utvalda historiska skeenden av den tidiga församlingen efter Kristi uppståndelse. Det är den andra delen av ett arbete i två volymer, där Lukasevangeliet är den första delen. Båda böckerna är avsedda för en person vid namn Theofilos, och Apg 1:1 hänvisar uttryckligen tillbaka till Lukasevangeliet.
Författare
Både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna är anonyma, men de tidigaste diskussionerna tillskriver dem Lukas. Namnet ”Lukas” förekommer endast tre gånger i NT: Kol 4:14, 2 Tim 4:11, Filemon 24. Alla tre referenser förekommer i brev skrivna av Paulus från fängelse, och alla tre nämner Lukas närvaro med Paulus.
Den tidigaste diskussionen om Lukasevangeliets och Apostlagärningarnas författarskap är från Irenaeus, biskopen av Lyons i Gaul, som skriver i slutet av andra århundradet. Han tillskriver böckerna Lukas, som var medarbetare till Paulus, och konstaterar att förekomsten av berättelserna i första person plural (”vi”) under de senare kapitlen av Apostlagärningarna (från 16:10) indikerar att författaren till Apostlagärningarna var en följeslagare till Paulus och var tillsammans med honom vid dessa tillfällen. Dessa ”vi” passager i Apostlagärningarna är nyckeln till både Apostlagärningarnas och Lukasevangeliets författarskap.
Kol 4:14 indikerar att Lukas var läkare, och försök har gjorts att understödja Lukas författarskap genom att hävda att Lukasevangeliet och Apostlagärningarna använder medicintekniskt språk. Så verkar inte vara fallet, eftersom Lukas verkar ha undvikit tekniskt språk för att kommunicera tydligt till sina läsare. Men hans detaljerade beskrivning av sjukdomar kanske speglar hans intresse som läkare (jfr Apg 28:8). Och som tillägg, alla externa bevis påvisar att Lukas var författaren.
Förutom de tre referenserna i NT är ingenting säkert känt om Lukas. Tidiga traditioner länkar honom till Antiochia, men det är förmodligen baserat på hänvisningen i Apg 13:1 till ”Lucius”, vilket är ett latinskt namn. ”Lukas” är ett grekiskt namn, och båda böckerna är skrivna på utmärkt grekiska. Hans grundliga kännedom om GT kan återspegla att Lukas var en konvertit som fruktade Gud (dvs en hedning som deltog i den judiska synagogan) eller en judisk proselyt. Han kunde dock ha fått sin bibliska kunskap efter att ha blivit kristen.
Datering
Några forskare daterar Apostlagärningarna till ca 70 e.Kr. Det förutsätter att Apostlagärningarna skrevs efter Lukasevangeliet (Apg 1:1) och att Lukas använde Markusevangeliet som en av sina källor (Luk 1:1-2). (Tidig tradition hävdar att Markusevangeliet skrevs efter Petrus död, vilket sannolikt skedde i mitten av 60-talet.) Andra daterar Apostlagärningarna till 70- eller 80-talet. De menar att det primära syftet med Apostlagärningarna var att redogöra för hur och var evangeliet spreds, snarare än att vara ett försvar av Paulus tjänst (vilket förklarar utelämnandet av händelserna för slutet av hans liv). Evangeliet spreds alltså till ”jordens yttersta gräns” (1:8, SFB), dvs till Rom som centrum för världsmakten och som representerade jordens yttersta gräns. Men ett antal forskare daterar Apostlagärningarna så tidigt som till 62 e.Kr. och grundar sin uppfattning i första hand på bokens abrupta slut. Eftersom Apostlagärningarna slutar med Paulus i Rom under husarrest i väntan på rättegång inför Caesar (28:30-31), så vore det märkligt om Lukas visste om Paulus frigivning (ett bevis på hans oskuld), och möjligen visste om hans försvar inför Caesar (vilket uppfyller 27:24), och visste om hans förkunnelse av evangeliet ända till Spanien, men sedan inte nämner dessa händelser i slutet av Apostlagärningarna. Därför verkar det mest troligt att det abrupta slutet är en indikation på att Lukas skrev Apostlagärningarna ca 62 e.Kr. innan dessa händelser inträffade.
Tema
I Apostlagärningarna är troende fyllda av kraft genom den Helige Ande för att vittna om de goda nyheterna om Jesus Kristus bland både judar och icke-judar, och genom att göra så etablerar de församlingen. Utöver detta förklarar Apostlagärningarna hur kristendomen, fastän ny, i själva verket är den enda sanna religionen, rotad i Guds löften från tidernas begynnelse. I den antika världen var det viktigt att en religion hade visat sig kunna förbli stående genom tidens prövning. Lukas presenterar alltså församlingen som uppfyllandet och förlängningen av Guds löften.
Tidslinje
33 e.Kr. (el. 30 e.Kr) Kristi död och uppståndelse.
30/33 e.Kr. Pingsten.
31/33 e.Kr. Stefanos stenad.
33/34 Paulus blir omvänd.
36/37 Paulus möter Petrus i Jerusalem.
37-45 Paulus tjänst i Syrien/Kilikien.
38 Petrus vittnar för Cornelius.
41-44 Jakob, bror till Johannes, blir martyr.
44 Petrus räddas från fängelse och lämnar Jerusalem.
44-47 Paulus andra besök i Jerusalem (med understöd till de fattiga).
46-47 Paulus första missionsresa.
48-49 Petrus och Paulus vid mötet i Jerusalem.
48/49-51 Paulus andra missionsresa.
49 Claudius fördriver judar från Rom.
52-57 Paulus tredje missionsresa.
52-55 Paulus verkar i Efesos.
54 Claudius dör, judar tillåts återvända till Rom.
54-68 Nero regerar.
57 Paulus arresteras i Jerusalem.
57-59 Paulus fånge i Caesarea.
62 Jakob, Herrens bror, blir martyr.
62 Paulus under husarrest i Rom.
62 Lukas författar Lukasevangeliet och Apostlagärningarna.
62-64 Paulus friges, återupptar sin tjänst, blir åter arresterad.
64-67 Paulus och Petrus blir martyrer i Rom.
(En del årtal är ungefärliga.)
Text
De tidiga manuskripten till Apostlagärningarna har en större variation av läsarter än någon annan bok i NT. Detta återspeglas i t.ex. ESV:s fotnoter som ger alternativa läsarter, liksom i frånvaron av hela verser i vissa fall (8:37, 15:34, 24:7, 28:29). Den största skiljaktigheten framgår av en grupp manuskript som forskare refererar till som ”den västliga texten”. Det är en tidig version av Apostlagärningarna som är cirka tio procent längre än de andra texterna. Dess huvudsakliga skillnad från de andra är att den lägger till mer detaljer och gör berättelsen mer flytande. Ingen traditionell engelsk översättning följer den västliga texten (Inte heller någon traditionell svensk översättning. Översättarens anmärkning.). Några av de mer intressanta läsartsvariationerna finns i ESV:s fotnoter, som t.ex. noteringen om det antal timmar som Paulus förkunnade i Tyrannos föreläsningssal i Efesos (19:9).
Utmärkande kännetecken
Även fast Apostlagärningarna har mycket gemensamt med Evangelierna så har det ett antal unika kännetecken. En av dessa är dess genre: det är den enda bok i NT som berättar om apostlarnas verksamhet, därav dess traditionella namn – Apostlagärningarna. Det handlar i första hand om två av dem, Petrus och Paulus. Lukas visar ofta hur händelser i deras tjänsteutövning löper parallellt med varandra och likaså med Jesu tjänst.
Bland de unika kännetecknen i Apostlagärningarna är de ofta förekommande summeringarna, där Lukas med bred penselföring omnämner församlingens liv vid en viss tidpunkt eller plats, som t.ex. det gemensamma livet efter pingst (2:42-47), den tidiga kristna fördelningen av egendom (4:32-35), och de apostoliska miraklen (5:12-16). Ibland är summeringarna mycket kortare, som t.ex. när en enda vers sammanfattar Paulus tjänst av mer än två år i Efesos (19:10). Lukas vanliga metod för att presentera de kristnas tjänst är mer ”episodisk”, då han belyser enskilda händelser som illustrerar deras arbete. Det ger händelserna större livlighet och intresse. I t.ex. Efesos inkluderar detta omvändelsen av en del av Johannes Döparens lärjungar (19:1-7), den misslyckade exorcismen av Skeuas söner (19:13-16), och upploppet som orsakades av silversmeden Demetrios (19:23-41).
Det mest utmärkande kännetecknet i Apostlagärningarna är tal eller förkunnelser, som utgör nästan en tredjedel av den totala texten i Apostlagärningarna. Tio av dessa är betydande: tre av Petrus (2:14-36, 3:11-26, 10:34-43), ett av Stefanos (7:1-53), och sex av Paulus. Tre av Paulus tal är försvarstal i Jerusalem och Caesarea (22:1-21, 24:10-21, 26:1-29). De övriga tre består av ett tal på vart och ett av Paulus missionsresor, varje tal till en särskild skara: till judar på hans första resa (13:16-47), till icke-judar på hans andra (17:22-31), och till kristna på hans tredje (20:18-35). Många kortare vittnesbörd löper genom Apostlagärningarna (t.ex. 5:29-32, 14:15-17). Alla är primärt ett vittnesbörd om Kristus i en eller annan form. En stor del av det teologiska materialet i Apostlagärningarna återfinns i dessa tal.
Ett annat utmärkande kännetecken i Apostlagärningarna är dess reseskildringar. Ofta är det bara listor över stopplatser eller hamnar som passeras (t.ex. 16:6-8, 20:14-15, 21:2-3). Dessa ger intryck av att de kristna missionärerna ständigt var på resande fot, och dessa listor är den främsta orsaken till att tillskriva Paulus tjänst beteckningen ”resor.” Den beteckningen passar i själva verket bäst när det gäller Paulus första missionsresa (kap. 13-14). De andra missionsresorna bestod i huvudsak av flera längre uppehåll i de större städerna (t.ex. Korinth, Efesos).
Centrala teman
De viktigaste teman i Apostlagärningarna kan placeras under den allmänna kategorin ”vittnesbörd”, som anges i den tematiska versen Apg 1:8.
1 Vittnesbördet gäller globalt – Judeen, Samaria, ”överallt på jorden.” 1:8.
2 Vittnesbördet inkluderar alla slags människor: judar, hedningar, samarier, fysiskt funktionshindrade, bergsfolk, en framstående affärskvinna, en fångvaktare och hans familj, grekiska filosofer, ståthållare och kungar. Kap. 2-5, 8:4-40, 10:1-11:18, 14:8-18, 16:11-15, 25-34, 17:22-31, 24:24-27, 26:1-29.
3 Vittnesbördet styrs av Guds försyn. Han bevarar sina vittnen i deras verksamhet genom alla typer av hot: mordplaner, arga mobbar, stormar till havs, och ständiga rättegångar inför myndigheterna, för att bara nämna några. 4:5-22, 18:12-16, 19:23-41, 23:12-22, 24:1-23, 27:21-26.
4 Å andra sidan måste trogna vittnen vara beredda att lida och även dö för deras vittnesbörd om Kristus. 5:41-42, 7:54-60.
5 Kraften bakom vittnesbördet är den Helige Ande. Anden ges till alla troende, både män och kvinnor, som Anden ger kraft till att vittna. Anden vägleder vittnen i stunder av särskild inspiration och ligger bakom varje framsteg i den kristna missionen. 1:8, 2:1-13, 18, 38, 4:8, 7:55, 8:17, 10:44, 13:2-12, 19:6, 21.
6 I början var vittnesbördet ofta åtföljt av ”tecken och under”. Undren är mirakler av apostlarna. De fungerade som ”tecken” som pekade på evangeliets sanning. Miraklen öppnade vanligtvis en dörr för vittnesbördet. T.ex. kapitel 3.
7 Ett effektivt vittnesbörd kräver församlingens enhet. 2:42-47, 4:32-37, 5:12-14.
8 En nyckelkomponent i vittnesbördet är Jesu uppståndelse. För judarna påvisade uppståndelsen att Jesus var den utlovade Messias. För hedningarna pekade det på hans roll som domare, och grundlade deras behov av omvändelse. 1:22, 2:22-36, 17:30-31.
9 Acceptans av budskapet som frambars av vittnena beror både på människors respons och på den gudomliga suveräniteten bakom responsen. Se t.ex. 2:47, 11:18, 13:48.
10 GT:s skrifter pekar på Kristi död och uppståndelse, och profetiorna som pekar på Kristus och hans efterföljare måste uppfyllas (1:16). (De många citaten från GT i Apostlagärningarnas förkunnelser illustrerar denna punkt.)
11 Evangeliets vittnesbörd påkallar en respons. De flesta tal i Apostlagärningarna avslutas med någon slags invitation. Representativt för detta är Paulus meningsutbyte med Agrippa II. 26:27-29.
12 Den respons som påbjuds är omvändelse från sina synder i Kristi namn, vilket skänker förlåtelse för synder. Se t.ex. 2:38.
13 Vittnen måste alltid bibehålla sin integritet inför världen. I Apostlagärningarna illustreras detta av de många yttranden från myndigheterna om att de kristna inte kan beslås med några missgärningar. 18:12-15, 23:29, 25:18, 26:31-32.
14 Kristna vittnen fortsätter den tjänst som Kristus ”började” (1:1). Detta illustreras genom hela Apostlagärningarna av de många underförstådda paralleller mellan apostlarnas erfarenheter och de av Kristus: hans mirakel, förutsägelserna om hans resa till Jerusalem, ropen från den arga judiska mobben att de ville hans död, och hans rättegång inför ståthållaren och tetrarken. 20:36-21:16 (jfr Luk 9:22, 13:31-34, 18:31-34), 21:36, 22:21 (jfr Luk 23:18), 24:1-26:32 (jfr Luk 23:1-25).
15 Troget vittnande ger gott resultat. Apostlagärningarna handlar om seger för det kristna evangeliet. Vittnesbördet ger resultat bland både judar och icke-judar. Boken avslutas med en notering om Paulus som troget bär fram sitt vittnesbörd till ”alla” som kom till honom i Rom. 4:4, 11:20-21, 13:48-49, 17:4, 18:6-11, 21:20, 28:30-31.
Syfte, omständighet och bakgrund
Lukas uttalade syfte för båda hans böcker ges i början av den första boken (Luk 1:1-4). Han hade en historikers intresse av att ”i rätt ordning”, ”sammanställa en skildring av de händelser som fått sin uppfyllelse ibland oss.” Man kan förutsätta att det senare uttalandet gällde både Jesu tjänst (Evangeliet) och den tidiga församlingen (Apg). Han tillägnade verket åt Theofilos och ville att han skulle känna ”tillförlitlighet” (en fast grund) för det som han hade lärt. Den exakta innebörden av Lukas syfte beror på hur man identifierar Theofilos. Han hade uppenbarligen redan fått undervisning om den kristna vägen och kan ha varit en nyomvänd eller en sökare på gränsen till överlåtelse. Eftersom ”Theofilos” betyder ”den som älskar Gud” är det också möjligt att Lukas utmanar sina läsares hängivenhet istället för att adressera sin bok bara till en av dem.
Lukas hade förmodligen flera syften med att skriva Apostlagärningarna. Dessa fastställs bäst genom de betoningar eller teman som finns i hela boken.
Summering av frälsningshistorien
Efter hans himmelsfärd (1:9, jfr Ps 68:18, Ef 4:9-10) sänder Jesus den helige Ande (Joel 2:28-32) för att bemyndiga apostlarna till att vara vittnen (Apg 1:8) och sprida evangeliets budskap (Jes 52:7), och för att dra människor till sig själv från länderna (Matt 28:19).
Litterära kännetecken
Apostlagärningarna är en liten antologi av enskilda litterära genrer. Listan inkluderar hjälteberättelse, äventyrsberättelse, reseberättelse, omvändelseberättelse och mirakelberättelse. Också dramat är tydligt framträdande: det finns 32 tal i Apostlagärningarna.
Att följa berättelsetråden blir lätt när man inser att Apostlagärningarna är uppbyggd kring en cyklisk princip där ett gemensamt mönster ständigt upprepas: (1) Kristna ledare träder fram och förkunnar evangeliet, (2) åhörare omvänds och inkluderas i församlingen, (3) motståndare (ofta judar men ibland hedningar) börjar förfölja de kristna ledarna, och (4) Gud ingriper för att rädda ledarna eller på annat sätt skydda församlingen. Medan detta mönster är tydligast i den första halvan av boken, sträcker det sig i modifierad form till Paulus resor. Hans upprepade sammanstötningar följs av församlingens expansion.
Apostlagärningarna är beaktansvärd för sina berättelsekvalitéer. Det är en redogörelse om äventyr, om mängder av arresteringar, fängslanden, misshandel, upplopp, knappa undkommanden, en uppståndelse från döden, ett skeppsbrott, rättegångsscener och befrielser.
Platser spelar en nyckelroll i Apostlagärningarna. De platser som betyder mest är de stora städerna i Medelhavsområdet under det första århundradet. Geografi får en symbolisk liksom bokstavlig betydelse, som Jerusalem – där historien börjar – som symboliserar den judiska religionen från vilken kristendomen uppstod, och Rom – där berättelsen slutar – som symboliserar den hedniska världen som kristendomen dras mot så som det visar sig enligt den tidiga kyrkans historia.
Ur en stor mängd tillgängliga data väljer berättare detaljer som passar deras utformning och syfte. Det är ett rimligt antagande att Lukas ibland valde att ge representativa exempel på kategorier av erfarenheter: exempel på mirakulösa helanden som tveklöst upprepades många gånger (t.ex. 3:1-10, 19:11-12), en föredömlig förkunnelse i templet (3:11-26) och förkunnelse för grekiska intellektuella (17:16-34), exempel på martyrium (kap 7), och tillfällen då individer omvänds (t.ex. en jude i 9:1-19 och en etiopier i 8:26-38) och grupper som omvänds (t.ex. i Jerusalem 2:37-41 och i grekiska Efesos 19:17-20).
Apostlagärningarnas ram
Ca 30-60 e.Kr.
Apostlagärningarna beskriver evangeliets spridning från Jerusalem till Rom, och uppfyller därigenom orden från den uppståndne Kristus till hans apostlar i Apg 1:8.
Översikt
I Förberedelse för vittnesbörd (1:1-2:13)
A Jesus förbereder lärjungarna (1:1-5)
B Jesu himmelsfärd (1:6-11)
C Mattias ersätter Judas (1:12-26)
D Anden nedkommer vid pingst (2:1-13)
II Vittnande i Jerusalem (2:14-5:42)
A Petrus förkunnar vid pingst (2:14-41)
B Den kristna gemenskapen delar livet tillsammans (2:42-47)
C Petrus botar en förlamad man (3:1-10)
D Petrus förkunnar vid tempelområdet (3:11-26)
E Petrus och Johannes vittnesbörd inför Sanhedrin (4:1-22)
F Den kristna församlingen ber om frimodighet i sitt vittnande (4:23-31)
G Församlingen delar allt tillsammans (4:32-5:16)
H Apostlarna träder fram inför Sanhedrin (5:17-42)
III Vittnande bortom Jerusalem (6:1-12:25)
A Sju utväljs att tjäna de grekisktalande änkorna (6:1-7)
B Stefanos frambär det ultimata vittnesbördet (6:8-8:3)
1 Stefanos arresteras (6:8-15)
2 Stefanos tal inför Sanhedrin (7:1-53)
3 Stefanos blir martyr (7:54-8:3)
C Filippos vittnar bortom Jerusalem (8:4-40)
1 Vittnande till samarierna (8:4-25)
2 Vittnande till en etiopisk eunuck (8:26-40)
D Sauls omvändelse (9:1-31)
1 Sauls möte med Kristus (9:1-9)
2 Sauls möte med Ananias (9:10-19a)
3 Saul vittnar i Damaskus och Jerusalem (9:19b-31)
E Petrus förkunnar i kuststäderna (9:32-11:18)
1 Botande av Aineas och Tabita (9:32-43)
2 Cornelius omvändelse (10:1-48)
3 Petrus vittnesbörd i Jerusalem (11:1-18)
F Församlingen i Antiochia vittnar för hedningar (11:19-26)
G Understödet till Jerusalem (11:27-30)
H Församlingen i Jerusalem förföljs (12:1-25)
1 Jakobs död (12:1-5)
2 Petrus befrielse ur fängelset (12:6-19)
3 Herodes Agrippa I dör (12:20-25)
IV Vittnande i Cypern och södra Galatien (13:1-14:28)
A Församlingen i Antiochia bemyndigar Paulus och Barnabas (13:1-3)
B Paulus och Barnabas vittnar i Cypern (13:4-12)
C Paulus förkunnar i synagogan i Antiochia, Pisidien (13:13-41)
D Paulus vänder sig till hedningarna (13:42-52)
E Paulus och Barnabas avvisas i Ikonion (14:1-7)
F De två missionärerna vittnar i Lystra (14:8-23)
G Paulus och Barnabas återvänder till Antiochia (14:24-28)
V Mötet i Jerusalem (15:1-35)
A ”Omskärelsesekten” kritiserar hednamissionen (15:1-5)
B Petrus försvarar Paulus (15:6-11)
C Jakob lägger fram en lösning (15:12-21)
D Ett brev sänds till Antiochia (15:22-35)
VI Vittnande i Grekland (15:36-18:22)
A Paulus och Barnabas har skilda åsikter om Markus (15:36-41)
B Timotheos förenar sig med Paulus och blir omskuren (16:1-5)
C Paulus kallas till Makedonien (16:6-10)
D Paulus vittnar i Filippi (16:11-40)
1 Lydia omvänder sig (16:11-15)
2 Paulus och Silas i fängelse (16:16-24)
3 Fångvaktarens omvändelse (16:25-34)
4 Paulus och Silas befrias (16:35-40)
E Paulus vittnar i Thessalonike (17:1-9)
F Paulus vittnar i Beroia (17:10-15)
G Paulus vittnar i Athen (17:16-34)
1 Vittnande på torget (17:16-21)
2 Vittnande inför Aeropagen (17:22-34)
H Paulus vittnar i Korinth (18:1-22)
VII Vittnande i Efesos (18:23-21:16)
A Priscilla och Aquila vägleder Apollos (18:23-28)
B Paulus möter Johannes lärjungar (19:1-10)
C Paulus stöter på en falsk religion i Efesos (19:11-22)
D Paulus upplever våldsamt motstånd i Efesos (19:23-41)
E Paulus fullbordar sin tjänst i Grekland (20:1-6)
F Paulus reser till Miletos (20:7-16)
G Paulus vänder sig till efesiernas äldste i Miletos (20:17-35)
H Paulus resa till Jerusalem (20:36-21:16)
VIII Arresteringen i Jerusalem (21:17-23:35)
A Paulus deltar i en nasirat-ceremoni (21:17-26)
B En upprörd mobb angriper Paulus (21:27-39)
C Paulus tilltalar den judiska hopen (21:40-22:21)
D Paulus avslöjar sitt romerska medborgarskap (22:22-29)
E Paulus träder fram inför Sanhedrin (22:30-23:11)
F Radikala judar sammansvär sig mot Paulus (23:12-22)
G Paulus överlämnas till ståthållaren Felix (23:23-35)
IX Vittnande i Caesarea (24:1-26:32)
A Paulus träder fram inför Felix (24:1-27)
B Paulus vädjar till Caesar (25:1-12)
C Festus lägger fram fallet för Kung Agrippa II (25:13-22)
D Paulus vittnar för Agrippa II ( 25:23-26:32)
X Vittnande i Rom (27:1-28:31)
A Paulus reser över havet till Rom (27:1-44)
B Paulus vittnar på Malta (28:1-10)
C Paulus anländer till Rom (28:11-16)
D Paulus vittnar för judarna i Rom (28:17-31)
✱ ESV Study Bible® Notes, copyright 2008 Crossway. Authorized translation of the English edition of the ESV Study Bible introductions, copyright 2008 Crossway. This translation is published and sold by permission of Crossway, the owner of all rights to publish and sell the same.
ESV Studie Bibel® Kommentarer, copyright 2008 Crossway. Auktoriserad översättning av den engelska utgåvan av ESV Studie Bibel introduktioner, copyright 2008 Crossway. Denna översättning är publicerad och såld med tillstånd av Crossway, ägaren av alla rättigheter för att publicera och sälja densamma.
Översättning från engelskan: Ragnar Blomfelt