(Översättning från ESV Study Bible, Introduction to 1 John.✱)
Författare och titel
Manuskriptbevis visar enstämmigt att någon med namnet ”Johannes” skrev detta korta verk, som på forntida funna kopior av hans bevarade brev genomgående rubriceras ”Första”. Men vem är denne ”Johannes”? Av flera skäl är Johannes, son till Sebedaios, författaren till det fjärde Evangeliet, den mest sannolike kandidaten (se Introduktion till Johannes: Författare och titel).
Först, stilen och vokabulären hos både Johannesevangeliet och Första Johannesbrevet är så lika att en gemensam författare är högst sannolikt. Detta är särskilt tydligt i öppningsverserna i respektive skrifter, men Evangeliets språk ekar över hela Första Johannesbrevet. Till exempel är det bara verbformer av ”tro” som förekommer (cirka hundra gånger) i Johannesevangeliet, substantivet förekommer aldrig. Första Johannesbrevet följer efter, med nio förekomster av verbformen ”tro” med bara ett undantag i 5:4. För det andra, stora teman och betoningar överlappar varandra i breven. Dessa inkluderar Kristi samtidiga fulla mänsklighet och gudomlighet, den nära relationen mellan tro (lära) och lydnad för Guds bud (etik), och kärlekens företräde som ett tecken på autentisk kunskap om den sanne Guden genom förtröstan på hans Son.
Medan Johannes inte nämns vid namn i det fjärde Evangeliet så är det sannolikt han som var ”den älskade lärjungen” som låg lutad mot Jesus vid den sista måltiden (Joh 13:23, resonemang som säger att han var Lasaros, eller en ”äldste” med samma namn, eller en fiktiv skapelse, är inte övertygande). Han stod vid korsets fot när Jesus korsfästes. Jesus anförtrodde sin mor Maria till Johannes omsorg (Joh 19:26-27). Tillsammans med Petrus bevittnade han den tomma graven den första påskmorgonen (Joh 20:2-10). Därtill såg han Jesus, och talade med Jesus, och åt frukost vid en sjö där eld hade tänts av den uppståndne Jesus (Joh 21:7, 20). Han var därför högt kvalificerad att skriva om vad han och andra hade hört, sett, betraktat, och rört vid (1 Joh 1:1). Som Jesu ”älskade lärjunge” var han också väl lämpad att pejla djupet av innebörden av Jesu tillkommelse (1:2, 4:9), liv (2:6, 4:14), död (1:7), uppståndelse (5:11, ”evigt liv … i hans Son” betyder att hans död inte var slutlig), Jesus som försvarare vid Faderns högra hand (2:1), och hans slutgiltiga återkomst (2:28). Allt spelar en roll i det vittnesbörd, den undervisning och förmaning som detta rika och mycket koncentrerade brev rymmer.
Datering
Tidiga efterapostoliska personer som Polykarpos och Papias (ca 100 e.Kr.) förutsätter Första Johannesbrevet eller citerar från brevet i sina skrifter. Detta tyder på en datering för utarbetande senast 90-talet e.Kr. Detta sammanfaller med vittnesmål av kyrkofäderna, att Johannes, strax före 67 e.Kr., tillsammans med andra kristna gav sig av från Jerusalem innan staden förstördes av Rom. Johannes återtog enligt uppgift sin apostoliska tjänst i närheten av den stora men mycket avgudadyrkande staden Efesos (i nutida västra Turkiet). Som en trons nestor skrev han troligen Första Johannesbrevet under den sista tredjedelen av det första århundradet, kanske till församlingar i den omgivande regionen. Detta kan ha inkluderat städer som de omnämnda vid sidan av Efesos i de inledande kapitlen i Uppenbarelseboken: Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia, och Laodikeia (Upp 2:8-3:22).
Genre
Första Johannesbrevet saknar vissa typiska karakteristika för ett typiskt hellenistiskt brev. Till exempel så namnger inte författaren sig själv i början (så som Paulus alltid gör), och boken är något predikande i tonen. I flera avseenden är den ändå mycket brevliknande, vilket kan ses i den uttryckta avsikten om delad glädje (1:4), det upprepade omnämnandet av handlingen och syftet med att skriva till sina mottagare (tretton gånger används det grekiska verbet ”jag skriver”), och de många exemplen på att direkt adressera läsarna. Första Johannesbrevet bedömdes vara skrivet i brevform enligt forntida författare som Irenaeus, Dionysios av Alexandria, och Eusebios, personer som skulle ha förstått vad som var vedertaget bruk vid brevskrivande.
Stil och innehåll
Första Johannesbrevets retorik är utmanande. Johannes håller sällan vid liv en tydlig argumentationstråd för mer än några rader eller verser. Han vandrar från ämne till ämne, utan att vara fastlåst vid någon synbar disposition. Men även om han inte har någon plan så följer han ett mönster: efter att ha lämnat ett ämne återvänder han ofta till det. Hans tankemönster har kallats cirkulär snarare än linjär. Den har också kallats symfonisk, i det han framlägger teman, rör sig bort från dem, och sedan vänder åter till dem med variationer.
Medan Första Johannesbrevets retorik medför svårigheter är innehållet rikt på lärostoff, etiska utmaningar och gudfruktig iver. Johannes understryker att ingen någonsin har sett Gud Fadern i hans härlighet utan någon förmedlare (4:12, se Joh 1:18), och lika mycket understryker han detta: att känna Jesus är att känna ”den sanne Guden och evigt liv” (1 Joh 5:20). Detta dialektiska mysterium flödar över brevet från början till slut och den driver Johannes att skriva med insikt, konsekvens, intensitet och djup. Ändå är hans språk för det mesta enkelt och hans vokabulär anspråkslös. Rad för rad så finns det få bibliska skrifter som överträffar Första Johannesbrevet i de högt ställda krav som läsaren möts av tillsammans med de rika belöningar som utläggande studier kommer att inbringa.
Tema
I Första Johannesbrevet kallar författaren läsare tillbaka till de tre grunderna i det kristna livet: sann lära, ett liv i lydnad och innerlig gudsfruktan. Eftersom ”Gud är ljus” (1:5) så övervinner Kristi efterföljare onda människor som vill dem illa. Den som bor i och ibland dem, Guds Son, är större än ”antikrists” ande som nu är i världen (4:3-4). Att tro på Guds Sons namn är att ha tillförsikt om evigt liv (5:13).
Syfte, omständighet och bakgrund
Det är vanligt att förstå Första Johannesbrevet som ett svar på uppkomsten av en tidig form av gnosticism. Det var en religiös mysticism som efterapade kristna motiv för att sprida en förståelse av frälsning baserad på esoterisk ”kunskap” (grek. gnosis). Enligt detta synsätt sker återlösning genom att bekräfta att det gudomliga ljuset redan finns i människosjälen, och att det inte är genom omvändelse från synd, och tro på Kristi död, som andlig pånyttfödelse sker. Skrifter som publicerats vitt omkring de senaste åren, som t.ex. Thomasevangeliet och Judasevangeliet, var produkter av gnostiska författare. Men glansdagarna för gnostiskt tankegods var från andra till femte århundradet, ett bra tag efter den tidpunkt då NT:s böcker skrevs. Det kan varken bevisas eller uteslutas att Johannes hade denna rörelse i åtanke när han skrev.
Johannes skrev till kristna som hade bevittnat en avvikelse från deras krets (2:19). Det betyder inte att allt vad Johannes skrev ska tolkas som ett svar på en schism, Johannes är varken anti-gnostisk eller anti-schismatisk. Johannes fokus är positiv, inte polemisk. Hans mål är återlösning, inte det reaktionära. Han uppmanar läsarna att förfina sin teologiska förståelse, vässa sin rigorösa etik, och förstärka sin gudfruktiga iver. Det vill säga, de måste växa i tro, lydnad och kärlek. Men brevet är inte en lista över göra och inte göra. Det är snarare ett manifest med budskapet: ”Gjort!” Man kommer att tänka på Jesu ord: ”Det är fullbordat” (Joh 19:30). Första Johannesbrevet belyser vad Gud Fadern har ”gjort” när han sände Kristus, Sonen, och gav honom som ett offer för synder, och sände ut ”livets ord” (1 Joh 1:1) som får denna världens mörker att passera och det sanna ljuset från den kommande tidsåldern att lysa (2:8).
Guds handlande blir uppdraget för dem som tror på hans Son. ”Den som utför Guds vilja förblir i evighet ” (2:17). Guds vilja är att läsarna tar emot det frälsande budskapet om Kristi ankomst, gläds över befallningarna i Kristi lära, och njuter av Faderns kärlek som ständigt omsätts till kristen kärlek för varandra och till tjänande i världen. Detta är att ”inte älska med ord och tunga utan med handling och sanning” (3:18).
Centrala teman
1 Den ende evige Guden blev inkarnerad i hans Son, Jesus Kristus, som är ”den sanne Guden och evigt liv.” 1:1-3, 4:2, 5:20.
2 Alla människor är syndfulla, men kristna har en glädjens gemenskap med Fadern, med Sonen, och med varandra genom omvändelse och tro på Kristus. 1:3-10.
3 Kristus är vår försvarare hos Fadern och den som avvänt Guds vrede och tagit våra synder. 2:1-2, 4:10.
4 De som känner Kristus avstår från synd och håller Guds bud, i synnerhet kärleksbudet. 2:3-11, 3:4-24, 4:7-21.
5 Förnekelse av Jesus Kristus som Guds Son i köttet, är förnekelse av Gud Fadern. 2:22-23, 4:2-3, 5:10-12.
6 Tro på Kristus resulterar i syndernas förlåtelse, evigt liv, tillförsikt i bön, beskydd från den onde, och förståelse och kännedom om den sanne Guden. 5:12-21.
Teologiska teman i Första Johannesbrevet
Som nämnts i Stil och Innehåll är brevets teman presenterade, avlägsnade ifrån, och sedan återupptagna igen. Även om en linjär framåtförflyttning inte läggs fram i Första Johannesbrevet så kan många av de teman som upprepas defineras på följande sätt:
Gud är ljus och kärlek. De som nu är kristna har övergått från döden till livet. Kristna gjorde inte detta av egen förmåga, Gud älskade dem och sände Jesus till att avvända Guds vrede och ta deras synder. Gud lät sedan dem som var döda födas på nytt, och gav dem liv. Med livet gav Gud Anden och andlig förståelse, med resultatet att de troende inte längre är ”av världen” eller ”av djävulen” utan är ”från/av Gud” och ”av sanningen.” Gud förblir nu i hans folk, hans Ord förblir i dem, och de förblir i Gud. Alltså förblir de i ljuset, eftersom Gud är ljus. Ett annat sätt att beskriva denna relation är att säga att kristna känner och älskar Gud. Att vara levandegjord, ha tagit emot Anden, och att känna Gud resulterar helt naturligt i ett förvandlat beteende, vilket Johannes beskriver i termer av att älska Gud, lyda Gud och älska varandra.
Gud är ljus (1:5, 2:8).
Gud är kärlek (4:8, 16, 19).
Kristna var andligt döda: de har ”passerat från döden till livet” (3:14).
Gud älskade sitt folk och sände Jesus att dö för dem (3:16, 4:10, 14, 19, 5:11).
Kristna har blivit födda av Gud (2:29, 3:9, 4:7, 5:1, 4, 18).
Gud gav dem liv (3:14, 4:9, 5:11, 16).
Gud gav de kristna Anden (2:20, 27, 3:24, 4:13) tillsammans med förstånd (5:20).
Kristna är av/från Gud/sanningen (3:10, 19, 4:4, 6, 5:19).
Gud förblir i de kristna, och hans Ord förblir i dem (2:14, 24, 27, 3:9, 24, 4:12, 13, 15-16).
Kristna förblir i Gud, och förblir därmed i ljuset (2:5-6, 27-28, 3:6, 24, 4:13, 16).
De kristna känner Gud (2:13-14, 4:6-7), de känner Fadern (2:13, 5:20), de känner Jesus (1:3, 2:3), och de känner Anden (4:2, 6).
De kristna älskar Gud (2:5, 4:21, 5:2-3).
Genom att vara pånyttfödda, genom att ha mottagit Anden, genom att förbli i Gud och Gud förblir i dem, och genom att känna och älska Gud, så bär kristna observerbar frukt:
– Praktisera sanning/rättfärdighet (1:6, 2:29, 3:7, 10).
– Vandra i ljuset liksom han är i ljuset (1:7, 2:6).
– Bekänn synder och ha förlåtelse (1:9, 2:12).
– Håll/lyd hans befallningar/Ord (2:3, 5, 3:22, 24, 5:2-3).
– Älska varandra/bröderna (2:10, 3:10-11, 14, 16, 18, 23, 4:7, 11, 21).
– Besegra den onde/dem/världen (2:13-14, 4:4, 5:4).
– Gör Guds vilja/kan inte leva i synd (2:17, 3:9, 22).
– Bekänn Sonen/tro på Jesus (2:23, 3:23, 4:2, 15, 5:1, 4, 13).
Summering av frälsningshistorien
Kristna ska leva i kärlek så som Kristus älskade oss (jfr Joh 13:34-35).
Litterära kännetecken
Första Johannesbrevet är till synes ett brev, men dess innehåll är mer flytande än vad vi kan finna i de flesta av NT:s brev. Det finns ingen brevhälsning, inte heller finns där någon konventionell avslutning på brevet. En mer korrekt benämning vore att kalla denna bok en utläggning eller pamflett. Alternativt kan det läsas som ett anförande eller en löst strukturerad predikan. Ämnet förändras i nästan varje stycke, så det bästa rådet när boken läses är att ”tänka stycken.”
Ändå, trots att strukturen i Första Johannesbrevet inte är strikt linjärt, så återvänder författaren till ämnen som tidigare introducerats, så att läsare med behållning kan tänka att boken är arrangerad likt en musikalisk symfoni. Huvudtemat är tester genom vilka vi kan veta om vi är i Kristus – trosföreställningar och attityder som ger autenticitet åt någons anspråk om att vara en kristen. Under detta paraply uppenbarar sig underordnade teman: Kristologi (läran om Kristi person och verk), att vandra i ljuset, kärlek, och vikten av att avvisa en fallen världslig kultur. Dessa ämnen är in- och utvävda i boken. Boken är uppbyggd på en underförstådd dialektisk princip där Johannes ständigt strävar efter att motarbeta synpunkter som strider mot hans påståenden. Exempel: Johannes påståenden att Kristus har kommit i köttet (1:1-3 och 4:2) är en underförstådd vederläggning av dem som förnekar inkarnationen. Slutligen finns där en spirande poesi och mysticism i Johannes skrivkonst, exempelvis så att en hel del av det som Johannes hävdar angående det kristna livet är förkroppsligat i stora symboler som ljus och mörker, eller vandrande och förblivande i Kristus.
Tidslinje
28/30 e.Kr. Johannes blir en Jesu lärjunge.
33 (el. 30) e.Kr. Jesu död och uppståndelse.
54-68 e.Kr. Nero regerar.
70 Jerusalems tempel förstörs.
81-96 Domitianus regerar.
85-95 Johannesevangeliet skrivs.
85-95 Johannes skriver sitt första brev, troligen från Efesos.
95-96 Johannes, förvisad till Patmos, skriver Uppenbarelseboken.
(En del årtal är ungefärliga.)
Första Johannesbrevets ram
Ca 85 e.Kr.
Johannes skrev Första Johannesbrevet rimligtvis från Efesos, dit han tydligen hade flyttat nära tiden för Jerusalems fall av romarna år 70 e.Kr. Brevet var troligen avsedd att läsas av församlingen i Efesos och kanske även av andra församlingar i de omgivande städerna. Efesos var en välbeställd och mycket inflytelserik hamnstad i den romerska provinsen Asien, och den var berömd för sitt Artemistempel (Diana).
Översikt
I Gud är ljus och Kristus är vägen (1:1-2:6)
A Prolog (1:1-4)
B Guds natur och människans synd (1:5-10)
C Jesus Kristus i vardagslivet (2:1-6)
II Det bestående budet i en obeständig värld (2:7-17)
A Kärlekens företräde (2:7-11)
B Guds folks förtröstan (2:12-14)
C Lockelsen i denna flyktiga tidsålder (2:15-17)
III Att övervinna Antikrist genom att bekänna Sonen (2:18-3:10)
A Varning och försäkran (2:18-27)
B De kristna som Guds barn (2:28-3:3)
C Guds barn och att avstå från synd (3:4-10)
IV Att övervinna ondska genom att lyssna till Aposteln (3:11-4:6)
A Övervinna Kains illvilja (3:11-24)
B Övervinna Antikrists bedrägeri (4:1-6)
V Guds försäkran genom Guds kärlek (4:7-21)
A Guds kärleks fulländning (4:7-12)
B Guds Andes försäkran (4:13-21)
VI Tron på Sonen som Livets väg (5:1-12)
A Tron håller Guds bud (5:1-12)
B Tron tar emot Guds vittnesbörd (5:6-12)
VII En sista kallelse till tro och vetskap (5:13-21)
A Förtröstan som tron levererar (5:13)
B Bönen som tron möjliggör (5:14-17)
C Vetskapen som tron skänker (5:18-21)
✱ ESV Study Bible® Notes, copyright 2008 Crossway. Authorized translation of the English edition of the ESV Study Bible introductions, copyright 2008 Crossway. This translation is published and sold by permission of Crossway, the owner of all rights to publish and sell the same.
ESV Studie Bibel® Kommentarer, copyright 2008 Crossway. Auktoriserad översättning av den engelska utgåvan av ESV Studie Bibel introduktioner, copyright 2008 Crossway. Denna översättning är publicerad och såld med tillstånd av Crossway, ägaren av alla rättigheter för att publicera och sälja densamma.
Översättning från engelskan: Ragnar Blomfelt