(Översättning från ESV Study Bible, Introduction to Romans.✱)
Författare och titel
Som de inledande orden i brevet indikerar så skrev aposteln Paulus Romarbrevet. Endast ett fåtal forskare i historien har tvivlat på att han är författaren, och deras tvivel har visat sig vara grundlösa. Bokens titel indikerar att brevet skrevs till de kristna församlingarna i Rom.
Datering
Paulus skrev troligen Romarbrevet från Korinth på sin tredje missionsresa, år 57 e.Kr. (Apg 20:2-3). Efter att ha avslutat sitt arbete i den östra delen av det romerska riket så hoppades han kunna resa till Rom och sedan vidare till Spanien. Men först måste han till Jerusalem för att leverera pengar som han insamlat till församlingen där (Rom 15:19-32, se Apg 19:21). Paulus anbefallde Foibe (Rom 16:1-2), och hon var rimligen den person som överlämnade brevet till Rom. Hon var bosatt i Kenchreai som låg nära Korinth och var en av dess hamnstäder. Det kan tilläggas att Gaius var Paulus värd (16:23), och det är sannolikt samme Gaius som bodde i Korinth (1 Kor 1:14). Slutligen, två ganska tidiga manuskript av Romarbrevet har korta anteckningar som kopister lagt till i slutet av dokumenten som säger att brevet skrevs från Korinth.
Tema
Romarbrevets tema är uppenbarelsen av Guds dömande och frälsande rättfärdighet i evangeliet om Jesus Kristus. I Kristi kors dömer Gud synd och manifesterar samtidigt sin frälsande nåd.
Syfte, omständighet och bakgrund
Romarbrevet ger den mest fullständiga framställningen av Paulus teologi, men det är tveksamt om han avsåg det vara en komplett sammanställning. Till exempel så saknar Romarbrevet någon detaljerad genomgång av Paulus lära om Kristus (se Fil 2:6-11, Kol 1:15-20), om församlingen (se Efesierbrevet), eller om de yttersta tingen (se 1 Thess 4:13-5:11, 2 Thess 2:1-12).
Det är mer troligt att Paulus skrev brevet för att behandla särskilda frågor som berörde församlingen i Rom. Specifikt så behandlade han frågor av intresse för en församling som inkluderade både judar och hednakristna: (1) Kan man bli rättfärdig inför Gud genom att lyda lagen? (Rom 1:1-3:20) (2) Vad kan vi lära från Abraham, och är han far till både judar och hednakristna (4:1-25)? (3) Vilken roll spelar lagen vad avser synd (5:20, 7:1-25)? (4) Vad indikerar hedningars frälsning när det gäller Israels framtid som Guds folk (9:1-11:36)? (5) Ska kristna observera GT:s matlagar, och hur ska de relatera till trossyskon i sådana frågor (14:1-15:13)?
Fokuseringen på jude-hedniska frågor antyder att spänningar fanns mellan judar och icke-judar i Roms församling. Församlingen i Rom började antagligen som en judisk församling, även om det inte är känt exakt när den bildades. Kanske judar från Rom återvände från Jerusalem efter pingst (Apg 2:10) och grundade församlingen, eller kanske bildades församlingen senare. Några har föreslagit att Petrus grundade Roms församling, men det finns inga avgörande belägg som stöder denna premiss.
Allteftersom tiden gick blev naturligtvis även icke-judar i Rom kristna. Den romerske historikern Suetonius skrev att den romerske kejsaren Claudius (regerade 41-54 e.Kr.) fördrev judar från Rom år 49 e.Kr. på grund av stridigheter över ”Chrestus.” Suetonius missförstod sannolikt namnet, så att tvisten förmodligen var om ”Christus” (latin för Kristus). Fördrivningen av judar från Rom bekräftas av Apg 18:2. På grund av fördrivningen så borde icke-judiska församlingar under ett antal år ha växt utan judar. Under årens lopp har de judekristna långsamt sökt sig tillbaka in i Roms församlingar. Det är inte svårt att föreställa sig att spänningar skulle utvecklas mellan judekristna som höll på lagen, och hednakristna som levde fria från restriktionerna i Mose lag. Det verkar dock som att församlingen mest bestod av hednakristna (se Rom 1:5-6, 13, 11:13, 15:15-16).
Paulus val av teman (evangelium och lag, Abrahams betydelse, Israels framtid) tyder på betydande spänningar mellan judar och icke-judar i Rom. Paulus skrev Romarbrevet så att de skulle förenas i evangeliet som han förkunnade, och så att de skulle förstå hur evangeliet svarade på de frågor som delade dem.
En närmare titt på Romarbrevet uppenbarar även ett annat syfte. Paulus ville att Roms kristna skulle samlas runt hans evangelium så att Rom kunde bli verksamhetsbasen genom vilken han skulle förkunna evangeliet i Spanien (15:22-24). Om Roms kristna inte kunde enas kring Paulus evangeliska budskap, särskilt om de frågor som diskuterades bland judar och icke-judar, då skulle de inte stödja hans avsikt om mission till Spanien. Paulus behövde förklara evangeliet rätt ingående så att Roms kristna kunde bli den bas från vilken han kunde förkunna evangeliet i nya regioner.
Naturligtvis är det Guds ära som är det ultimata målet och syftet med att förkunna evangeliet. Paulus längtar efter att hedningarna ska komma till trons lydnad för Kristi namns skull (1:5). Gud har planerat hela frälsningshistorien för att hans namn ska bli ärat och lovprisat (11:33-36).
Tidslinje
33 (el. 30) e.Kr. Kristi död och uppståndelse.
33/34 e.Kr. Paulus omvändelse.
36/37 e.Kr. Paulus första besök i Jerusalem.
44-47 Paulus andra besök i Jerusalem (med understöd till de fattiga).
46-47 Paulus första missionsresa.
48-49 Paulus tredje besök i Jerusalem, Apostlamötet.
48/49-51 Paulus andra missionsresa.
49 Judarnas exil från Rom, Paulus möter Priscilla och Aquila.
52-57 Paulus tredje missionsresa.
54 Priscilla och Aquila återvänder till Rom, sedan till Efesos.
57 Paulus skriver Romarbrevet från Korinth.
60 Paulus anländer till Rom.
62 Paulus under husarrest i Rom.
62-64 Paulus friges, återupptar sin tjänst, blir åter arresterad.
64-67 Paulus blir martyr i Rom.
(En del årtal är ungefärliga.)
Det antika Rom
Staden Rom grundades på sju kullar på den östra stranden av floden Tibern. Rom växte från en liten stad till ett imperium genom sina erövringar av Italien (tredje århundradet f.Kr.), Kartago i norra Afrika (tredje århundradet f.Kr.), Grekland och Makedonien (andra århundradet f.Kr.), västra och norra Europa (andra århundradet f.Kr. – andra århundradet e.Kr.), och Egypten och mycket av Främre Orienten (första århundradet f.Kr.). Under Paulus dagar hade tiden då senatorer styrde i den romerska republiken fått ge vika till förmån för ett centraliserat imperium under ledning av Augustus (27 f.Kr.-14 e.Kr.), Tiberius (14-37 e.Kr.), Gaius (37-41 e.Kr.), Claudius (41-54 e.Kr.), och Nero (54-68 e.Kr.).
Arkeologiska bevis i Rom bekräftar monumentala byggnadsverk som stod under Paulus tid, såsom Circus Maximus, Tabularium (statsarkivet), teatrar (inklusive Pompejus och Marcellus), och flera forum. Senare, under det tredje århundradet e.Kr. stod Umbilicus Urbis i stadens centrum, och detta cylindriska monument markerade det teoretiska ”centret” av romerska riket (detta sätt att tänka om Roms plats i världen stammade troligen till långt före NT:s tid). De tidiga kejsarnas prestige var ihågkomna under Paulus tid i deras långa byggnader, valv och forum (t.ex. Caesars och Augustus forum), i Fredsaltaret, i Augustus mausoleum, i kolonner och bilder som hedrade deras kejserliga storfamilj, och i kejserliga kulttempel (t.ex. Julius Caesars tempel från 29 f.Kr. och Claudius tempel). Otaliga hedniska gudar tillbads i Rom. Särskilt imponerande tempel tillägnades sådana forntida gudar/gudinnor som Mars, Saturnus, Castor och Pollux, Vesta, Venus och Roma, Apollo och Jupiter. Det pågick dyrkan till alla de stora romerska gudarna i den monumentalt välvda Pantheon, som står i Rom än i dag. (En tidigare Pantheon byggdes 27 f.Kr. och förstördes i en brand 80 e.Kr. Den konstruktion som står i dag byggdes ca 120 e.Kr.)
Rom på Paulus tid (ca 60 e.Kr.)
Stadsplanen visar det mesta av staden Rom som arkeologer hittills har daterat från Paulus tid. Delar av staden skulle ha varit mycket imponerande på sin tid, men de flesta av de enastående byggnadsverk som är synliga i Rom i dag blev till efter Paulus död.
En betydande del av staden förstördes av eld under Neros styre 64 e.Kr. Nero, som misstänktes ha anlagt branden, skyllde på och förföljde de kristna för branden. Elden öppnade vägen för Nero att designa och konstruera sina egna monumentala byggnadsverk, inklusive hans kejserliga bostad (ca. 800000m2) – Domus Aurea (”Gyllene Huset”).
Bland de byggnadsverk som är samtida med de sista böckerna i NT:s kánon, bör man särskilt notera Titusbågen och Colosseum. Titusbågen, byggdes 81 e.Kr. av kejsaren Domitianus (regerade 81-96 e.Kr.) till minne av erövringen och förstörelsen av Jerusalem och dess tempel 70 e.Kr. De två generaler som återerövrade Palestina fick sådan berömmelse från detta krig att de båda uppnådde kejserlig makt, som först gick till Vespasianus (69-79 e.Kr.) och sedan till hans son Titus (79-81 e.Kr.). Titusbågen visar fortfarande en relief som porträtterar det beslagtagna menora från templet och andra heliga judiska föremål som transporteras genom Rom i processionshyllning till Titus. Vespasianus och Titus byggde den flaviska amfiteatern, mer känd som Colosseum på grund av dess närhet till en gigantisk staty (grek. kolossos) av Nero. Colosseum beräknas ha haft platser för mer än 45.000 då gladiatorspel ägde rum.
Vardagslivet i Rom kunde vara lyxigt för de välbeställda men betungande för andra. Flera akvedukter och ett stort avloppssystem sörjde för de enorma vattenbehoven i Rom, som t.ex. många badhus, fontäner och latriner. Mat måste importeras för att tillgodose behoven i denna blomstrande metropol, och kejsaren övervakade ofta den livsnödvändiga spannmålsförsörjningen. Roms lyxvillor var privilegierade egendomar för de rikaste familjerna (ofta senatorer eller adelsmän) och i synnerhet för kejsarna. Men de flesta bostäderna i det antika Rom bestod av insulae (flervåningsbostadshus ofta byggda ovanför butiker på gatuplan). Samtida författare talade om en kraftigt överfull, högljudd och illaluktande stad – en plats som hade varje dygd och last bekant för mänskligheten. Roms invånare var mestadels hedningar, även om där också fanns en betydande judisk befolkning (vilket framgår både av litteratur från första århundradet och av senare inskriptioner). Fördrivningen av judarna under kejsar Claudius (49 e.Kr.) var en begränsad åtgärd.
Kyrkor i Rom som byggdes under fjärde och femte århundradet (bysantinsk tid) markerar i dag de traditionella begravningsplatserna för Paulus och Petrus. De reflekterar en kyrkotradition efter NT:s tid som hävdar att Paulus och Petrus dog som martyrer i Rom under Neros styre (ca 64-65 e.Kr. kanske efter fångenskap i Mamertine-fängelset). I de romerska katakomberna finns tidiga kristna gravar (från andra århundradet e.Kr. och därefter), och dessa katakomber innehåller en del inskriptioner och graffiti som vittnar om kristet martyrskap före kristendomens legitimering av Licinius och Konstantin (genom ediktet i Milano 313 e.Kr.).
Centrala teman
1 Alla människor är syndare, och därför behöver alla utan undantag bli frälsta från sin synd. 1:18-3:20, 5:12-19.
2 Mose lag, som är god och helig, kan inte motverka syndens kraft. 2:12-29, 3:9-20, 5:20, 7:1-25, 9:30-10:8.
3 Genom Guds rättfärdighet är synden dömd och frälsning kan erhållas. 3:21-26, 5:12-19, 6:1-10, 7:1-6, 8:1-4.
4 Med Jesu Kristi ankomst har den förra tidsåldern av frälsningshistoria passerat och en ny tidsålder av frälsningshistoria har inletts. 1:1-7, 3:21-26, 5:1-8:39.
5 Jesu Kristi försoningsdöd är det centrala i Guds plan för frälsning. 3:21-26, 4:23-25, 5:6-11, 15-19, 6:1-10, 7:4-6, 8:1-4.
6 Rättfärdigförklarande sker endast av tro. 1:16-4:25, 9:30-10:21.
7 Det finns ett säkert hopp om framtida härlighet för dem som är i Kristus Jesus. 5:1-8:39.
8 De som har dött med Kristus och gläds över den helige Andes verk förmår leva ett nytt liv. 2:25-29, 6:1-7:6, 8:1-39.
9 Gud är suverän i frälsning, han verkar allting i enlighet med sin plan. 9:1-11:36.
10 Gud uppfyller sina frälsande löften till både judar och icke-judar. 1:18-4:25, 9:1-11:36, 15:8-13.
11 Evangeliets nåd kallar kristna till personlig helgelse, till ömsesidigt tjänande, till goda samhällsmedborgare, och till helhjärtad medmänsklig kärlek i Kristus. 12:1-13:14.
Summering av frälsningshistorien
Guds frälsningslöften i GT uppfylls i evangeliet om Jesu Kristi död och uppståndelse, och i nytt liv som tas emot genom tro på honom. Evangeliet når både jude och icke-jude, och fullbordar så Guds plan att välsigna folkslagen (1 Mos 12:3).
Litterära kännetecken
Romarbrevet innehåller alla de vanliga kännetecknen för ett bibliskt brev. Det inkluderar hälsning, tacksägelse, huvuddel, paraenesis (moraliska uppmaningar), personliga hälsningar, och välsignelse. Det som utmärker brevet är dess långa och omsorgsfullt konstruerade huvuddel, som presenterar ett sammanhängande teologiskt resonemang. Romarbrevet är kanske det nytestamentliga brev som är mest kompakt organiserat, vilket bidrar till att förklara varför det uppfattas lika mycket som en teologisk avhandling som ett brev. Att förstå Romarbrevet kräver därför noggrann uppmärksamhet på detaljerna i brevets doktriner.
Som en teologisk avhandling är Romarbrevet ett storartat verk. Den är fylld av höga teologiska idéer och uttryck. Retoriken är ofta distingerad, med en gestaltning av genomarbetad meningsbyggnad (syntax) och mönster av språklig repetition. Vad som ofta förbises är att det finns en ständig närvaro av en genre som lutar åt det informella och som även ger en talspråklig puls som balanserar dess storslagenhet. Denna genre, känd som diatribe, användes i stor utsträckning av romerska lärare och retoriker (även kända som predikanter). Formens särdrag är bland annat följande: dialog med hypotetiska utfrågare eller opponenter, som en del av det även frågor-och-svar konstruktioner som ibland har katekesliknande effekt, användning av frågor eller hypotetiska invändningar som en övergång till nästa ämne, retoriska frågor, åberopande kända och representativa gestalter från det förflutna som exempel, användning av analogi som ett retoriskt konstgrepp, och aforistisk stil.
Boken är förenad huvudsakligen genom sammanhållningen av dess centrala resonemang, som beskriver och förklarar Guds eviga plan för syndares frälsning. Bokens uttalade tes (se 1:16-17) gör läsaren uppmärksam på den centrala plats som Guds rättfärdighet intar i denna plan – den rättfärdighet som Gud dels kräver i lydnad och dels erbjuder som en fri gåva i Kristus, att tas emot genom tro.
Romarbrevets ram
(Ca 57 e.Kr.)
Paulus skrev troligen Romarbrevet från Korinth under sin tredje missionsresa (Apg 20:2-3). Rom var epicentrum i det mäktiga romerska riket som härskade över många av de stora antika medelpunkterna av den västerländska civilisationen. Paulus hade grundat församlingen i Korinth under sin andra missionsresa (Apg 18:1-11).
Översikt
I Evangeliet som uppenbarar Guds rättfärdighet (1:1-17)
A Hälsning: evangeliet om Guds Son (1:1-7)
B Tacksägelse: bön för ett apostoliskt besök (1:8-15)
C Tema: evangeliet om Guds rättfärdighet (1:16-17)
II Guds rättfärdighet i hans vrede mot syndare (1:18-3:20)
A Hedningarnas orättfärdighet (1:18-32)
B Judarnas orättfärdighet (2:1-3:8)
C Alla människors orättfärdighet (3:9-20)
III Guds frälsande rättfärdighet (3:21-4:25)
A Guds rättfärdighet i Jesu död (3:21-26)
B Rättfärdighet genom tro för judar och hedningar (3:27-31)
C Abraham som far åt judar och hedningar (4:1-25)
IV Hopp som ett resultat av rättfärdighet genom tro (5:1-8:39)
A Hoppets visshet (5:1-11)
B Hopp i Kristi triumf över Adams synd (5:12-21)
C Nådens triumf över syndens makt (6:1-23)
D Nådens triumf över lagens makt (7:1-6)
E Lagen och synd (7:7-25)
F Liv i Anden (8:1-17)
G Hoppets visshet (8:18-39)
V Guds rättfärdighet till Israel och till hedningarna (9:1-11:36)
A Guds frälsande löften till Israel (9:1-29)
B Israels förkastelse av Guds frälsande löften (9:30-11:10)
C Guds rättfärdighet i hans plan för judar och hedningar (11:11-32)
D Avslutande lovprisning (11:33-36)
VI Guds rättfärdighet i vardagslivet (12:1-15:13)
A Mönster för uppmuntran: total hängivenhet för Gud (12:1-2)
B Kännetecken för den kristna gemenskapen (12:3-13:14)
C Uppmaning till ömsesidig acceptans mellan de starka och de svaga (14:1-15:13)
VII Utbredandet av Guds rättfärdighet genom Paulus mission (15:14-16:23)
A Grundandet av församlingar bland hednafolken (15:14-33)
B Uppskattning och hälsningar till medarbetare i evangeliet (16:1-23)
VIII Avslutande summering av evangeliet om Guds rättfärdighet (16:25-27)
✱ ESV Study Bible® Notes, copyright 2008 Crossway. Authorized translation of the English edition of the ESV Study Bible introductions, copyright 2008 Crossway. This translation is published and sold by permission of Crossway, the owner of all rights to publish and sell the same.
ESV Studie Bibel® Kommentarer, copyright 2008 Crossway. Auktoriserad översättning av den engelska utgåvan av ESV Studie Bibel introduktioner, copyright 2008 Crossway. Denna översättning är publicerad och såld med tillstånd av Crossway, ägaren av alla rättigheter för att publicera och sälja densamma.
Översättning från engelskan: Ragnar Blomfelt