(Översättning från ESV Study Bible, Introduction to Revelation.✱)
Författare och titel
Uppenbarelseboken 1:1 tillkännager både bokens titel (det är en ”uppenbarelse”) och dess gudomlige författare (”Jesus Kristus”). Boken är en ”avtäckning” av osynliga andliga krafter som verkar bakom historiens kulisser och som kontrollerar dess händelser och utfall. Detta avslöjande förmedlas i en serie av symboliska syner som uppvisar påverkan av GT:s profetior, särskilt de som togs emot av Daniel, Hesekiel och Sakarja. Boken är också ”profetia” (Upp 1:3, 22:7), inte bara som gudomlig förutsägelse av framtida händelser, utan också som gudomlig diagnos av den nuvarande situationen.
Den gudomlige författare som identifieras i öppningsversen, Jesus Messias, har myndighet från Gud att beskriva kommande händelser till sin tjänare Johannes (se även 1:4, 9, 22:8) för kommunikation till församlingen.
Utan att förneka sin egen roll i utarbetandet av boken, så presenterar Johannes sig själv mer som en mottagare och registrerare av visioner än som författare till Uppenbarelsebokens budskap. Fastän Johannes inte kallar sig själv en apostel (han räknar sig själv bland profeterna, 22:9), så identifierar genomgående de tidiga kyrkofäderna – särskilt Justinus Martyren (författade ca. 135-150 e.Kr.), Melito av Sardes (mitten av andra århundradet), och Irenaeus av Lyon (författade ca. 185 e.Kr.) – honom som Johannes, Sebedaios son, den älskade lärjungen som skrev det fjärde Evangeliet och tre nytestamentliga brev. Eftersom Uppenbarelsebokens grekiska stil skiljer sig markant från andra johannitiska brev/böcker och dess teologiska betoningar skiljer sig åt, så tror ett antal samtida forskare att den är skriven av en annan Johannes, som kallas ”Johannes den äldre,” en som annars är okänd (och som också skrev Andra och Tredje Johannesbrevet). Dessa forskare ger tyngd åt en annan tidig tradition (som börjar med Dionysius av Alexandria i det tredje århundradet) som tillskriver Uppenbarelseboken ”Johannes den äldre”. Likväl, både tematiska anknytningar (t.ex. Jesus som Lamm och Guds Ord [Joh 1:1 14, 29, Upp 5:6, 19:13]) och tidigaste kyrkotradition ger företräde åt den traditionella attribueringen av Uppenbarelseboken till Johannes, den ”älskade lärjungen,” som med Petrus och Jakob hörde till Jesu inre cirkel (Joh 21:20, 24).
Datering
Irenaeus berättar, på grundval av tidiga källor, att ”Johannes erhöll Uppenbarelseboken nästan i vår egen tid, mot slutet av kejsar Domitianus” (Mot heresierna 5.30.3). Eftersom Domitianus regeringstid tog slut 96 e.Kr. daterar de flesta forskare Uppenbarelseboken till mitten av 90-talet. Några har dock argumenterat för en datering till Neros regeringstid (54-68 e.Kr.) och före Jerusalems fall år 70. De baserar sin slutsats delvis på tron att Upp 11:1-2 är en förutsägande profetia om den romerska belägringen och förstörelsen av det jordiska Jerusalem under det judiska kriget. Men församlingarnas tillstånd i kapitel 2-3 och deras städer talar för en datering runt 95-96 e.Kr., och i Uppenbarelseboken verkar inte ”den heliga staden” hänvisa till det jordiska Jerusalem. Utgående från denna senare tidpunkt så är händelser relaterade till Neros regeringstid och Jerusalems förstörelse, som båda nu skulle ha skett i det förflutna, invävda i Johannes visioner som förebud och prototyper till nuvarande trångmål och kommande trauman i världens angrepp på Kristi församling.
Genre
Uppenbarelseboken identifierar sig själv både som ”apokalyps” (eller ”uppenbarelse” 1:1) och som profetia (1:3, 22:7, 10, 18, 19, se även 10:11, 22:9).
”Apokalyps” härstammar från det grekiska substantivet apokalypsis, som betyder ”uppenbarelse, avslöjande, avtäckning”, alltså avslöjande av osynliga himmelska eller framtida verkligheter. Judisk apokalyptisk litteratur blomstrade i de århundraden som följde slutförandet av GT:s kánon, kanske delvis för att hjälpa Guds förtryckta folk att finna mening i deras lidanden, och hopp för deras framtid i frånvaron av sanna profetiska ord från Gud. Apokalyptisk litteratur ärvde och intensifierade särdrag som förekommer i sådana gammaltestamentliga böcker som Hesekiel, Daniel och Sakarja. Dessa särdrag inkluderar visioner som dramatiserar profetens tillträde till Guds himmelska råd och som förmedlar innebörd genom symbolik, utlovande ett ingripande av Gud den yttersta tiden då han går till rätta med nuvarande orättvisor.
Men judisk apokalyptisk litteratur i perioden mellan GT och NT skiljer sig från GT:s profetior i viktiga avseenden. Apokalyptiska författare förblev anonyma och de tillskrev sina verk framstående personer i det förflutna (t.ex. Hanok, Abraham, Mose, Baruk, Esra). De använde detta konstgrepp (”pseudepigrafi”) för att förse sitt budskap med antikens tyngd och lät förstå att dessa forntida gestalter förutsa händelser i läsarnas historia och nutid. Medan GT:s profetior huvudsakligen förkunnades muntligt och budskapet endast sekundärt bevarades i skrift, så var apokalyptiska verk utstuderade litterära stycken från start. GT:s profetior inte bara tröstade en rättfärdig kvarleva utan kallade även det trolösa Israel att omvända sig och föregrep det nådiga insamlandet av hedningar. Apokalyptisk litteratur å andra sidan delade mänskligheten i två oföränderliga läger: (1) den heliga minoritet som inväntar Guds befrielse, och (2) deras förföljare, bestämda för vrede och utom räckhåll för återlösning. Slutligen, fastän GT:s profetior pekade fram mot Herrens framtida ankomst, så underströk de också hans nuvarande förhållande med sitt folk i deras synder och prövningar. Men apokalyptisk litteratur såg det närvarande som så genomsyrad av korruption att inget frälsande verk av Gud kunde förväntas innan hans omvälvande ingripande vid slutet.
Liksom judisk apokalyptisk litteratur och en del gammaltestamentlig profetia, så är uppenbarelsen till Johannes meddelad i symboliska visioner och förmedlad inte genom muntlig förkunnelse utan i litterär form. Till skillnad från utombibliska apokalyptiska författare så skriver Johannes i sitt eget namn, inte i något forntida helgons, och han förmedlar ett balanserat budskap om tröst, varning och tillrättavisning. Eftersom Kristi död redan har vunnit den avgörande segern över det onda, så delar inte Uppenbarelseboken den judiska apokalyptiska litteraturens pessimism vad avser den nuvarande tidsåldern (fastän den är temporär och syndinfekterad). Uppenbarelseboken ser istället de troende som segrare redan nu genom uthållighet i lidande och trohet mot Jesu vittnesbörd, genom vilket även deras förföljare kallas till frälsning genom omvändelse och tro.
Uppenbarelseboken befinner sig därför i den apokalyptiska sfären av autentisk, gudomligt inspirerad profetia (med betoning på visionär erfarenhet, symbolik och litterär konstart), tillsammans med sådana nytestamentliga texter som Jesu tal vid Olivberget (Mark 13) och Paulus redogörelse av laglöshetens människa (2 Thess 2).
Tema
Uppenbarelseboken avslöjar det osynliga andliga krig som församlingen deltar i: den kosmiska konflikten mellan Gud och hans Kristus å ena sidan, och Satan och hans onda allierade (både demoniska och mänskliga) å andra sidan. I denna konflikt har Jesus, Lammet, redan vunnit den avgörande segern genom sin offerdöd. Men hans församling fortsätter att angripas av draken i hans dödsryckningar, genom förföljelse, falsk undervisning och genom lockelsen av materiellt välstånd och kulturellt gillande. Genom att avslöja de andliga realiteter som ligger bakom församlingens prövningar och frestelser under tiden mellan Kristi första och andra ankomst, och genom att dramatiskt intyga det absolut säkra om Kristi triumf i den nya himlen och jorden, så gör visionerna som skänkts till Johannes att församlingen både varnas och blir styrkt till att hålla ut i lidande och stå ren från orena lockelser från den nuvarande världsordningen.
Syfte, omständighet och bakgrund
Uppenbarelseboken adresserar församlingar i sju städer (1:4, 11) i den romerska provinsen Asien (nu västra Turkiet, se karta) under det första århundradet. De representerar alla Kristi församlingar (jfr ”alla församlingarna,” 2:23, och ”till församlingarna,” 2:7, etc.). Dessa församlingar hotades av falsk undervisning (likt den av nikolaiterna, 2:6, 15), av förföljelse (2:10, 13), av kompromiss med omgivande hedendom genom avgudadyrkan och omoral (2:14, 20-21), och av andlig självbelåtenhet (3:1-3, 15-17). Jesus sände sin uppenbarelse till Johannes för att styrka sina församlingar så att de kan stå emot djävulens listiga angrepp, vare sig i form av skrämmande våld (vilddjuret), vilseledande irrlära (den falske profeten), eller lockande välstånd (horan).
Uppenbarelsebokens ram
Ca 95 e.Kr.
Johannes adresserar Uppenbarelseboken ”till de sju församlingarna i Asien,” nämligen Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia, även om det otvivelaktigt fanns andra församlingar på andra håll i provinsen Asien (t.ex. Miletos och Kolossai, se Apg 20:17, Kol 1:2). Johannes hade tydligen förvisats från Efesos till ön Patmos, sydväst om Efesos, och det var där som han nedteckade sina visioner.
Summering av frälsningshistorien
Kristna är kallade att förbli trogna Kristus mitt i ett andligt krig mot Satan och synd medan de väntar på Kristi andra ankomst.
Tidslinje
28/30 e.Kr. Johannes blir en Jesu lärjunge.
33 (el. 30) e.Kr. Jesu död och uppståndelse.
54-68 e.Kr. Nero regerar.
70 Jerusalems tempel förstörs.
81-96 Domitianus regerar.
89-95 Johannesevangeliet skrivs.
95-96 Johannes, förvisad till Patmos, skriver Uppenbarelseboken.
(En del årtal är ungefärliga.)
Centrala teman
1 Genom sin offerdöd har Jesus Kristus besegrat Satan, anklagaren, och har befriat folk från varje nation till att bli ett kungadöme av präster som med glädje tjänar i Guds närvaro. 1:5, 18, 5:5-10, 12:1-11.
2 Jesus Kristus är närvarande bland sina församlingar på jorden genom sin helige Ande, och han vet om deras prövningar, triumfer, och misslyckanden. 1:12-2:22.
3 Världens historia, inklusive dess hemskheter och katastrofer, är helt i Jesu kontroll, det segrande Lammet. 5:1-8:1.
4 För närvarande håller Gud igen sin egen vrede och hans fienders försök att utplåna församlingen. Gud gör så medan han tålmodigt samlar ihop sitt befriade folk genom vittnesbördet som hans lidande folk förkunnar om Jesus. 6:5-11, 7:1-3, 8:6-12, 9:4-6, 18, 11:3-7, 12:6, 13-17.
5 Nuvarande katastrofer (krig, torka, svält, sjukdomsepidemier) – om än begränsade i omfattning av Gud som håller igen – utgör förebådande varningar om eskalerande kommande domar. 6:3-17, 8:6-13, 11:13, 16:1-21, 20:11-15.
6 Genom att stå fasta intill döden vid sitt trogna vittnesbörd kommer de troende på Kristus att övervinna både draken och odjuret. Martyrernas seger, nu dold, kommer att manifesteras vid deras upprättelse då Kristus återvänder. 2:10-11, 26-29, 3:11-13, 6:9-11, 7:9-17, 11:7-12, 17-18, 12:10-11, 14:1-5, 15:2-4, 20:4-6.
7 Satan angriper församlingens uthållighet och renhet genom våldsam förföljelse, genom bedräglig undervisning och genom rikedom och vällust. 2:1-3:22, 13:1-18, 17:1-18:24.
8 Vid slutet av tidsåldern kommer församlingens motståndare att intensifiera sin förföljelse, men Jesus, det triumferande Gudsordet, kommer att besegra och utplåna alla sina fiender. Den gamla himlen och jorden, nedfläckad av synd och lidande, kommer att ersättas av den nya himlen och jorden, och församlingen kommer att överlämnas som en brud i lysande renhet till sin man, Lammet. 16:12-16, 19:11-21, 20:7-22:5.
Litterära kännetecken
Ett stort antal litterära genrer strålar samman i Uppenbarelseboken, en av de mest komplexa böckerna i Bibeln. Den övergripande genren är profetia (22:19). Likt bibliska profetior i allmänhet så är den verkliga förmedlingslänken visionär skrift; boken vecklar ut sig som en parad av visioner, ungefär som moderna filmeffekter. Dessutom, verkliga personer och händelser porträtteras rentav fantasifullt, med detaljer inte av denna värld. Bokens titel anger vidare att den tillhör genren apokalyptisk skrift. Därtill använde sig författaren överallt av resurser som poetiskt bildspråk, metaforer, liknelser, och allusioner. Boken börjar och slutar med de sedvanliga kännetecknen för nytestamentliga brev. Bokens övergripande karaktär, efter de inledande orden från Kristus till församlingarna, är skildring eller berättelse, med de vanliga ingredienserna av inramning, gestalter, och sammansvärjning (dvs konfliktfylld sammansvärjning, framförflyttning, och upplösning). Det grekiska dramat hade också ett inflytande, vilket kan ses i den uppmärksamhet Johannes ger till iscensättningen av händelser, masscener, och kostymering av gestalter.
Det allra viktigaste att veta om Uppenbarelsebokens litterära form är att den använder symbolismens metodik från början till slut. Istället för att porträttera gestalter och händelser direkt så porträtterar författaren dem ofta indirekt med hjälp av symboler. Till exempel framställs Jesus som ett lamm, församlingar framställs som ljus på ljushållare, och Satan framställs som en drake med sju huvuden och tio horn. Symbolerna är ibland välbekanta, och ibland originella och främmande. När ett litterärt verk presenterar en övervikt av symboler istället för realistiska detaljer, då bör läsaren uppmärksamma metodiken symbolisk verklighet, vilket innebär att när de i tankarna träder in i verket så är informationen presenterad först och främst genom symboler. Uppenbarelseboken är en av de mest konsekventa exemplen på symbolisk verklighet som existerar.
Den främsta tolkningsfrågan är vad symbolerna syftar på. I många fall kan historiska bakgrundsstudier hjälpa till att förstå det sätt på vilket symbolerna var förståeliga för Johannes samtida. Men i vilket fall som helst kan man inte gå fel om man helt enkelt relaterar främmande symboliska detaljer till vanliga nytestamentliga bilder av den sista tiden (med Jesu tal vid Olivberget som en bra referensram), däribland följande: moraliskt förfall, omvälvande natur- och krigskatastrofer, stor nöd (inklusive förföljelse av troende), parousia (”ankomsten” eller Kristi andra ankomst), tusenårsriket, tillstånd efter döden och slutlig dom, slutlig upplösning av jorden, och förhärligande av troende i himlen. Med en medvetenhet om dessa eskatologiska verkligheter är det ofta lätt att upptäcka att symbolerna i Uppenbarelseboken hänvisar till en eller annan av dem.
Tolkningsskolor
Fyra sätt att tolka Uppenbarelseboken har utkristalliserats genom hur de uppfattar relationen mellan de olika visionerna, och relationen mellan visionerna till historiens händelser:
1 Historiska skolan uppfattar den litterära ordningen på visionerna, särskilt i 4:1-20:6, så att de symboliserar den kronologiska ordningen av på varandra följande historiska händelser som spänner över hela eran från den apostoliska kyrkan till Kristi återkomst och den nya himlen och jorden.
Historiska skolan
2 Framtida skolan behandlar också visionernas ordning som återspeglande ordningen av särskilda historiska händelser (med några undantag). Men den framtida skolan betraktar betecknande nog synerna i kapitlen 4-22 som något som framställer händelser som ännu ligger i framtiden för läsare i tjugonde århundradet, alltså i en avlägsen framtid med utgångspunkt från Johannes och församlingarna i Asien. För många inom den framtida skolan inkluderar dessa kommande händelser en åtskild sjuårsperiod av en mycket svår nöd (kap 6-19), följt av ett tusenårigt rike (20:1-6) där Kristus ska regera på jorden innan den allmänna uppståndelsen och inledningen på den nya himlen och jorden (20:7-22:5).
Framtida skolan (Historisk premillennialism)
Framtida skolan (Dispensational premillennialism)
3 Preterismens skola (från latin praeteritum ”det som förr var”) anser att uppfyllandet av de flesta av Uppenbarelsebokens visioner redan inträffat i det förflutna, under den första tiden av den kristna församlingen. Preterister tror att dessa händelser – antingen Jerusalems förstörelse eller det romerska rikets nedgång och fall, eller båda – ”snart skulle ske” bara med utgångspunkt från Johannes och Asiens församlingar. Några preterister tolkar visionernas ordning som återspeglande den kronologiska följden av de händelser som de betecknar. Men andra ser närvaron av rekapitulering (det vill säga att olika, på varandra följande visioner ibland symboliserar samma historiska händelser eller krafter från kompletterande perspektiv, se Struktur och Översikt). Full Preterism – som insisterar på att varje profetia och löfte i NT uppfylldes år 70 e.Kr. är inte ett välgrundat evangelikalt alternativ eftersom det förnekar Jesu framtida kroppsliga återkomst, förnekar den fysiska uppståndelsen av troende vid historiens slut, och förnekar den fysiska förnyelsen/återskapandet av de nuvarande himlarna och jorden (eller deras utbyte mot en ”ny himmel och jord”). Men preterister som (med rätta) insisterar på att dessa händelser ännu är framtida kallas ”partiella preterister.”
Den partiella preterist skolan
4 Idealismens skola håller med den historiska skolan att Uppenbarelsebokens visioner symboliserar konflikten mellan Kristus och hans församling å ena sidan, och Satan och hans onda konspiratörer å andra sidan, från den apostoliska eran till Kristi återkomst. Ändå tror idealistuttolkare att närvaron av rekapitulering (se Struktur och Översikt) innebär att visionernas litterära ordning inte behöver återspegla tidsordningen av särskilda historiska händelser. Krafterna och konflikterna symboliserade i Uppenbarelsebokens visionära kretslopp yttrar sig i händelser som skulle inträffa ”snart” utifrån perspektivet av det första århundradets församlingar (som preterister hävdar), men de finner också uttryck i församlingens pågående kamp av uthållig tro i vår tid och förutsäger en framtida upptrappning av förföljelse och gudomlig vrede som leder till Kristi återkomst och den nya himlen och jorden.
Idealismens skola
5 Slutligen, några uttolkare hävdar en blandad uppfattning som kombinerar särdrag hos dessa olika positioner, genom att t.ex. säga att många händelser har både nutida och framtida uppfyllelser, eller säga att många händelser har förflutna uppfyllelser men att det alltjämt kan komma en framtida personlig Antikrist.
Uppfattningar om Millennial (Tusenårsriket)
Kristna är oeniga i frågan om huruvida Bibeln i allmänhet, och särskilt vad avser ”de tusen åren” i 20:1-6, förutsäger ett framtida mellantidsrike där Herren Jesus kroppsligen kommer tillbaka till jorden för att regera med uppståndna troende under en tid av fred, rättvisa och fysiskt välbefinnande, innan historiens fulländning i den nya himlen och jorden. Tre uppfattningar har hävdats.
1 Premillennialism – vanligen associerad med en framtida tolkning av Uppenbarelseboken (se Tolkningsskolor) – lär att Kristus kommer att återvända kroppsligen i makt och härlighet före (pre-) de ”tusen åren” (millennium) för att besegra och krossa odjuret och den falska profeten i striden på ”Guds den Allsmäktiges stora dag” vid Harmagedon (16:14-16, 19:11-21). Denna kamp kommer att resultera i att djävulen binds (men inte krossas), vilket hindrar honom från att bedra folkslagen i tusen år (tolkat bokstavligen av många premillennialister, men symboliskt av andra) (20:1-3). Under den tiden kommer Kristi heliga – efter att ha fått sina odödliga kroppar antingen genom uppståndelse från de döda eller genom förvandling av de levande (1 Thess 4:13-18) i den ”första uppståndelsen” – att regera med Kristus på den nuvarande jorden, som ännu är smittad av synd och sorg, men befriad i betydande grad från syndens sociala och fysiska konsekvenser. Fastän synd, sorg och död inte kommer att elimineras förrän den nya himlen och jorden ersätter den första himlen och jorden (Upp 21:1-4, 22:3), så kommer ättlingarna till dem som överlevde slaget vid Harmagedon leva kvar på jorden, styrda av uppståndna heliga, och de kommer att leva ovanligt länge (Jes 65:20-25). Många premillennialister, särskilt dispensationalister med olika betoningar, tror att GT:s profetior om Israels återupprättelse till trohet och till politisk och materiell välsignelse kommer att uppfyllas i detta tusenåriga rike. Fastän det finns skiljaktigheter bland premillennialister vad asver i vilken grad Uppenbarelsebokens visioner och andra bibliska profetior ska tolkas ”bokstavligt” eller symboliskt, så anser många att det är säkrare att tolka både mottagarna och innehållet av profetiors välsignelser så ordagrant som möjligt, istället för att riskera obefogad symbolism.
Vid slutet av denna idylliska försmak av ”paradiset återställt”, kommer ett andra världsomfattande uppror mot Jesu regerande att provocera fram ett annat krig, där draken själv kommer att besegras och slutligen krossas. Vid denna tidpunkt kommer de onda att till kroppen resas upp för att möta Guds yttersta dom och evig vrede i eldsjön, ”den andra döden” (20:6, 11-14). Gud kommer att ersätta den gamla, förbannelseinfekterade himlen och jorden med den nya himlen och jorden, där det inte kommer att finnas varken förbannelse, synd, lidande, sorg, eller död. Det är det eviga hemmet för dem vars namn är skrivna i livets bok hos Lammet (kap 21-22).
Klassisk premillennialism förväntar sig ett framtida tusenårigt regerande av Kristus på jorden (tusenårsriket), med både troende och otroende närvarande, och före den yttersta domen. Därför förväntar man sig att Kristus kommer tillbaka före (pre-) tusenårsriket. Man förväntar sig också att de troende får gå igenom en tid av ”stor nöd” innan Kristi återkomst.
Pretribulational premillennialism förväntar sig också ett framtida tusenårigt regerande av Kristus på jorden. Men man förväntar sig att Kristus först kommer i hemlighet för att hämta de troende från jorden innan en sjuårig ”stor nöd” inträffar. Efter denna nöd förväntar man sig att Kristus återkommer offentligt för att regera på jorden, och att han ska föra de troende tillbaka tillsammans med honom vid den tiden.
Klassisk premillennialism
(Kristus kommer före tusenårsriket men efter den stora nöden. Stolen, i denna och följande illustrationer, representerar Kristi domarsäte.)
Pretribulational Premillennialism
(Kristus kommer före tusenårsriket och före den stora nöden.)
2 Postmillennialism, förknippas ofta i dag med preterism, men är också överensstämmande med historiska skolan (se Tolkningsskolor). Den lär att Kristus ska återvända efter (post-) ”de tusen åren”, den tid då draken är bunden. Klassisk postmillennialism anser att de ”tusen åren” fortfarande tillhör framtiden, en underbar kommande era där evangeliet kommer att triumfera så mycket så att det grundligt förändrar världens samhällen och kulturer. Men några postmillennialister tror att ”de tusen åren” symboliskt skildrar den historiska epok som började med Kristi himmelsfärd och att tillståndet i denna långa period kontinuerligt förbättras tills det avslutas med hans strålande andra återkomst. I den postmillenniala uppfattningen är Kristus i himlen under tusenårsriket, inte på jorden. Men han utövar sitt välde genom sin Ande och församlingens förkunnelse av evangeliet. Den ”första uppståndelsen” är troendes andliga övergång från död till liv genom förening med den uppståndne Kristus (Ef 2:4-6). Eftersom Satan inte kan ”vilseleda folken längre” (Upp 20:3), så kommer församlingens mission att resultera i omvändelse av alla nationer och folk, tills jorden är ”full av kunskap om HERRENS härlighet, så som vatten täcker havets djup” (Hab 2:14, SFB). Denna frukt av Jesu seger kommer att bli uppenbar för alla att se, eftersom politiska och juridiska system kommer att överensstämma med Guds rättfärdighet, och kulturell verksamhet som t.ex. arbete och estetik kommer att förändras till det bättre, och ökad livskvalitet och livslängd kommer att uttrycka Guds välsignelse.
Men efter detta ”tusenårsrike” – under ett kort intervall före Jesu återkomst – så kommer Gud att lösa Satans boja och en ondskefull mänsklighet kommer att löpa samman i ett trotsigt angrepp på Kristi församling. Men Jesus ska återkomma kroppsligen från himlen i makt och härlighet för att besegra och krossa hans fiender, för att skipa rättvisa vid den yttersta domen, och för att införa den nya himlen och jorden i det eviga tillståndet, obesmittad av synd och dess giftiga biprodukter.
Postmillennialism
(Kristus kommer efter tusenårsriket)
3 Amillennialism, förespråkas vanligen av idealister, men är förenligt med vissa uttryck inom preterismens skola eller historiska skolan (se Tolkningsskolor). Den instämmer med postmillennialismen att Kristus ska återvända efter den epok som symboliseras av ”tusen år” (20:1-6) och att GT:s profetior och Uppenbarelsebokens visioner normalt ska förstås som symboliserande välsignelser och prövningar riktade mot den nytestamentliga församlingen, som består av troende på Kristus från varje nation. Men amillennialister anser att bibliska belägg tyder på att det inte finns och inte kommer att finnas något tusenårsrike (a=inte, millennium=tusenårsrike) i den mening som förväntas av premillennialism eller postmillennialism före historiens avslutning, när synd och förbannelse blir helt avlägsnat ”på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr 3:13). Genom Kristi död och uppståndelse bands Satan, och därför kan han inte hålla hedningarna i okunnighet eller samla en världsomfattande koalition mot församlingen. Därför avancerar nu evangeliet av Andens kraft genom församlingens vittnesbörd, men alltid mitt ibland motstånd och lidande. Precis som Jesus, Lammet, vann seger genom att bli slagen, så består församlingens seger av trofasthet ”intill döden” (Upp 5:9, 12:11). Den ”första uppståndelsen” är, paradoxalt nog, martyrernas död, vilket leder dem till himmelska troner varifrån de nu regerar med Kristus (20:4-5). Visionen om de ”tusen åren” förbereder församlingen för en lång tid av vittnesbörd och lidande mellan Kristi första ankomst för att binda Satan (Mark 3:26-27) och hans återkomst för att krossa Satan. Den utlovar inte befrielse från förföljelse eller en allmän förbättring av levnadsvillkoren på den syndinfekterade ”första jorden” innan den ofördärvade nya himlen och jorden. Snarare utlovar visionen att draken, som redan är en besegrad fiende, inte kan omintetgöra Guds plan att samla människor från alla nationer i Lammets återlösta armé.
För att sammanfatta, amillennialister betraktar Upp 19:17-21 och 20:9-10 som kompletterande perspektiv på samma sista strid i slutet av ”de tusen åren”, när Kristus kroppsligen och strålande kommer och räddar sin lidande församling och krossar dess fiender: odjuren, draken, deras bedragna och trotsiga anhängare, och – i den allmänna uppståndelsen av rättfärdiga och orättfärdiga – döden själv (20:14, se 1 Kor 15:26, 54-55). ”Härlighetens uppenbarelse av vår store Gud och Frälsare – Jesus Kristus” är det ”välsignade hoppet” som troende väntar på (Titus 2:13).
Amillennialism
(Inget framtida tusenårsrike)
Var och en av dessa tre elementära uppfattningar om det tusenåriga riket faller inom ramen för historisk kristen ortodoxi. Fastän de skiljer sig på betydande sätt när det gäller tolkningen av Uppenbarelseboken och andra textavsnitt relaterade till eskatologi, så är varje uppfattning väl representerad bland bibeltroende, ortodoxa kristna.
Struktur och Översikt
Uppenbarelseboken är sammanställd av en prolog (1:1-8), en huvuddel (1:9-22:5), och en epilog (22:6-21). Prologen och epilogen är förenade genom upprepade teman: en ängel som sänds för att visa Guds tjänare vad som snart måste ske (1:1, 22:6, 16), välsignelser över dem som håller profetian (1:3, 22:7, 9), Johannes självidentifikation (1:1, 4, 22:8), och benämningen av Gud som Alfa och Omega (1:8, 22:13). Huvuddelen innehåller fyra uppräknade serier av sju budskap eller visioner: brev till församlingar (kap 2-3), en bokrulles sigill (4:1-8:1), trumpeter (8:2-11:19), och vredens skålar (kap 15-16).
Den allmänna gången i boken är från ”vad som är” – den dåvarande situationen i det första århundradets församlingar (kap 2-3) – till ”vad som ska ske härefter,” vilket når sitt klimax med dels krossandet av Guds fiender, och dels hans församling och med presentationen av församlingen som Lammets brud i den nya himlen och jorden (1:19, 4:1). Men inom denna allmänna tidsbestämda gång så ”återvänder” visioner för att presentera olika, kompletterande perspektiv på samma händelse eller fas av den kosmiska konflikten mellan Kristus och Satan. Till exempel, 12:1-6 skildrar drakens nederlag i dennes önskan att krossa den himmelska kvinnans barn (v. 1-5), följt av hennes flykt till säkerhet i öknen, (v. 6). Sedan porträtteras återigen drakens nederlag (12:7-17), nu i dennes önskan att anklaga troende (v. 7-12), följt av den himmelska kvinnans flykt till säkerhet i öknen (v. 13-17). Tidigare visioner skildrar ibland senare händelser, och senare visioner skildrar tidigare förhållanden. Till exempel, 6:12-17 visar hur jorden och himlen skakas, så att stjärnorna kastas till jorden som av en storm. Sedan visas i 7:1-8 hur änglar håller tillbaka hemska vindar tills Guds folk fått sina sigill, och ännu senare ser Johannes sol, måne och stjärnor fortfarande på himlen och bara delvis förmörkade (8:12). Denna princip av upprepning eller rekapitulation i syfte att utveckla Guds avsikter och bekräfta deras visshet kan ses i tidigare bibeltexter (se 1 Mos 1:1-2:25, 37:5-11, 41:1-32, Dan 2:1-45 [med Dan 7:1-28], Apg 10:10-16). I Uppenbarelseboken innebär rekapitulation att den ordning i vilken Johannes mottog visioner inte nödvändigtvis indikerar ordningen av de händelser de symboliserar. Dessa observationer angående den inre struktur som finns i Uppenbarelseboken avspeglas i följande översikt:
I Prolog (1:1-8)
A Titel, överföring, löfte om välsignelse (1:1-3)
B Brevets början (1:4-6)
C Kungörelse om den kommande Kungen (1:7-8)
II Huvuddel (1:9-22:5)
A ”Vad som är”: Kristi närvaro med, och kunskap om, hans församlingar (1:9-3:22)
1 Människosonen mitt ibland hans församlingar (1:9-20)
2 Kristi påbuds-brev till hans sju församlingar (2:1-3:22)
a Till Efesos (2:1-7)
b Till Smyrna (2:8-11)
c Till Pergamon (2:12-17)
d Till Tyatira (2:18-29)
e Till Sardes (3:1-6)
f Till Filadelfia (3:7-13)
g Till Laodikeia (3:14-22)
B ”Vad som ska ske härefter”: Kristi försvar av hans församling och krossandet av dess fiender (4:1-22:5)
1 Lammet och bokrullen: nuvarande och kommande hemskheter, förebud om slutet (4:1-8:1)
a Himlen öppnas: Lammet mottar bokrullen (4:1-5:14)
b Lammet öppnar bokrullens sju sigill (6:1-8:1)
(Mellanspel: Guds världsomfattande Israel märks med sigill, 7:1-17)
2 Änglarna och trumpeterna: varningar om kommande vrede (8:2-11:18)
a Himlens rökelsealtare: de heligas böner, och eld kastas på jorden (8:2-5)
b Änglar blåser i sju trumpeter (8:6-11:18)
(Mellanspel: säkerhet och lidande för Guds tempel i staden, hans vittnande församling, 10:1-11:14)
3 Kvinnan, hennes son, draken, och odjuret: den kosmiska konflikten mellan Kristus och Satan (11:19-14:20)
a Himlens tempel öppnas (11:19)
b Kvinnans son besegrar draken (12:1-6)
c Mikael och himlens arméer besegrar draken (12:7-17)
d Odjuret från havet (13:1-10)
e Den falske profeten från jorden (13:11-18)
f Lammet och hans märkta segrare (14:1-5)
g Änglars kungörelse om dom (14:6-13)
h Jorden och vinstockens druvor skördas (14:14-20)
4 Guds sista vredesskålar (15:1-16:21)
a Himlens tempel fylls med härlighet (15:1-8)
b Änglar tömmer sju skålar (16:1-21)
5 Babylon, horan (17:1-19:10)
a Babylons makt och lyx (17:1-15)
b Babylons fall sörjd och firad (17:16-19:10)
6 Odjuret, draken, och döden besegras och krossas (19:11-20:15)
a Kristus besegrar och krossar odjuret, den falska profeten, och deras samlade arméer (19:11-21)
(Mellanspel: De tusen åren av drakens bindande och martyrernas regerande, 20:1-6)
b Gud besegrar och krossar draken och dess samlade arméer (20:7-10)
c Den yttersta domen och förgörelse av döden, den sista fienden (20:11-15)
7 ”Allting nytt” (21:1-22:5)
a Den nya himlen och jorden, hemmet för Lammets brud (21:1-8)
b Det nya Jerusalem, lammets rena brud (21:9-22:5)
III Epilog (22:6-21)
A Uppenbarelsens överföring och trovärdighet, löfte att Jesus kommer snart, löfte om välsignelse (22:6-9)
B Förbud mot att försegla boken, löfte att Jesus kommer snart, löfte om välsignelse (22:10-15)
C Uppenbarelsens överföring (22:16-17)
D Förbud mot att ändra i boken, löfte att Jesus kommer snart, och slutlig kungörelse om välsignelse (22:18-21)
✱ ESV Study Bible® Notes, copyright 2008 Crossway. Authorized translation of the English edition of the ESV Study Bible introductions, copyright 2008 Crossway. This translation is published and sold by permission of Crossway, the owner of all rights to publish and sell the same.
ESV Studie Bibel® Kommentarer, copyright 2008 Crossway. Auktoriserad översättning av den engelska utgåvan av ESV Studie Bibel introduktioner, copyright 2008 Crossway. Denna översättning är publicerad och såld med tillstånd av Crossway, ägaren av alla rättigheter för att publicera och sälja densamma.
Översättning från engelskan: Ragnar Blomfelt