Sången om vingården
1 Jag vill sjunga till min älskade,
en sång till min älskade om hans vingård:
Min älskade hade en vingård
på en bördig kulle.
2 Han grävde upp den, avlägsnade stenar
och planterade där bästa vinstockar.
Han byggde ett vakttorn i dess mitt
och högg ut ett presskar.
Han förväntade sig söta druvor,
men den gav sura.
3 Jerusalems invånare och Judas män,
döm nu mellan mig och min vingård!
4 Vad mer kunde göras för min vingård
än det jag hade gjort?
Varför bar den sura druvor
när jag förväntade söta?
5 Nu ska jag säga er
vad jag ska göra med min vingård:
Jag ska ta bort stängslet
så den blir ödelagd.
Jag ska bryta ner muren
så den blir nertrampad.
6 Jag ska göra den öde.
Den ska inte beskäras eller grävas i.
Törne och tistel ska gro.
Jag ska också neka molnen att regna på den.
7 Vingården som tillhör härskarornas Herre
är Israels hus och Judas folk.
De är hans käraste.
Han väntade rättvisa men fann blodsdåd,
han väntade rättfärdighet men fann skrik.
Fördömelser
8 Fördömelse över er
som tar över hus efter hus
och åker efter åker
tills ingen plats återstår
och bara ni bor i landet!
9 Från härskarornas Herre hör jag:
’Många stora och vackra hus
ska ödeläggas och bli obebodda!
10 En vingård på tio plogland
ska bara ge några liter i avkastning,
och likaså med en tunna utsäde.’
11 Fördömelse över dem
som går upp tidigt
för att ränna efter starka drycker
och blir sittande långt fram på kvällen
heta av vin!
12 Det är harpa, lyra, tamburin,
flöjt och vin på deras fester.
Men de är likgiltiga för Herrens gärningar,
de blundar för vad han gör.
13 Mitt folk ska föras bort i fångenskap
eftersom de saknar förstånd.
De främsta ska svälta,
och hopen försmäkta av törst.
14 Därför vidgar dödsriket sin strupe
och spärrar upp sitt väldiga gap.
Dit ner ska fara stadens främsta
tillsammans med den festande och jublande hopen där.
15 Människan ska kuvas, alla ska förnedras,
stolta ögon ödmjukas.
16 Men härskarornas Herre är upphöjd i domen.
Den helige Guden visar sig helig i rättfärdighet.
17 Då ska lamm beta som på egen mark,
och nomader ska äta bland de rikas ruiner.
18 Fördömelse över dem
som drar missgärningen efter sig
med falskhetens band,
och släpar på synd som med rep,
19 och säger: ”Nu får Gud skynda sig
och snart utföra sitt verk så att vi får se det!
Låt det komma!
Låt det hända vad Israels Helige bestämt,
så att vi får erfara det!”
20 Fördömelse över dem
som kallar ont för gott och gott för ont,
som gör mörker till ljus och ljus till mörker,
bittert till sött och sött till bittert!
21 Fördömelse över dem
som är visa i egna ögon
och betraktar sig själva som kloka!
22 Fördömelse över dem
som är hjältar i vindrickande
och mästare på att blanda starka drycker!
23 De frikänner den skyldige för mutor
och berövar den rättfärdige rättvisan!
24 Som eldsflamman förtär strå,
som höet sjunker ihop i lågan,
så ska deras rot ruttna,
deras blomning virvla iväg som stoftet.
Detta för att de förkastade
lagen från härskarornas Herre
och föraktade budskapet från Israels Helige.
Herrens vrede
25 Därför flammar Herrens vrede mot hans folk.
Han sträcker ut sin hand mot dem och slår dem.
Bergen skakar,
och liken ligger som sopor på gatorna.
Ändå är inte hans vrede blidkad,
hans hand är ännu utsträckt.
26 Han reser ett baner för folken i fjärran
och kallar på dem från jordens ände.
Och se hur snabbt och lätt de kommer!
27 Ingen är trött, ingen snavar,
ingen dåsar eller sover.
Inget bälte lossnar, ingen skorem går av.
28 Deras pilar är skarpa,
alla deras bågar är spända.
Hästarnas hovar är som flinta
och vagnshjulen som virvelvind.
29 Deras rytande är som ett lejons,
ja, som unga lejon.
De morrar och fångar sitt rov och bär iväg det,
utan någon som räddar.
30 Den dagen ska det dåna mot dem likt havets dån.
Blickar man ut över landet råder mörker och vånda.
Och dagsljuset mörknar av tjocka moln.
5:1. min älskade. Gud. hans vingård. Israel/Juda, Guds folk (v. 7).
© Ragnar Blomfelt