Job förbannar sin födelse
1 Sedan började Job tala och förbanna dagen då han föddes. 2 Han sa:
3 Låt dagen då jag föddes utplånas,
natten då det blev sagt: ”En pojke är född.”
4 Låt den dagen bli mörker!
Må Gud i höjden ej fråga efter den
och inget ljus skina över den.
5 Låt mörker och dödsskugga återkräva den.
Låt molnen sänka sig över den.
Låt förmörkelse skräckslå den under dagen.
6 Låt den natten fångas av tjockt mörker.
Låt den inte räknas bland årets dagar,
inte tas med i kalendern.
7 Ja, låt den natten bli ofruktsam,
låt inget glädjerop höras i den.
8 Låt den förbannas
av dem som besvärjer dagar,
av dem som kan väcka Leviatan.
9 Låt dess morgonstjärnor mörkna,
låt den förgäves vänta efter ljus,
låt den aldrig se gryningens första blick.
10 För den stängde inte moderlivets dörrar.
Den dolde inte eländet för mina ögon.
11 Varför fick jag inte dö vid födseln,
så fort jag kom ur moderlivet?
12 Varför tog knän emot mig?
Varför bröst där jag fick dia?
13 Nu kunde jag ha legat i ro, sovit och vilat,
14 med kungar och jordens rådsherrar
som byggde där det nu är ruiner,
15 eller med furstar som ägde guld
och fyllde sina hus med silver.
16 Eller varför blev jag inte dold
likt ett dödfött foster,
likt ett barn som aldrig såg ljuset?
17 Där rasar inte de onda mer,
där får de kraftlösa vila.
18 Där har fångarna ro,
de hör inte slavdrivarens röst.
19 Där är både hög och låg,
där är slaven fri från sin herre.
20 Varför ges ljus åt de lidande
och liv åt de olyckliga,
21 som längtar förgäves efter döden,
som söker den mer än någon skatt,
22 som är överlyckliga och fröjdar sig
när de finner sin grav,
23 åt en man vars väg är dold
och som Gud har ingärdat?
24 Jag suckar vid åsynen av mitt bröd
och mitt jämmer öses ut som vatten.
25 Det jag fruktade för har drabbat mig,
det jag fasade för har hänt mig.
26 Jag har ingen frid, ingen ro, ingen vila,
jag är bara upprörd.
3:8. Leviatan. Se kommentar till 40:10-41:25.
© Ragnar Blomfelt