Guds betungande vrede över Sion
1 Guldet har mist sin glans,
det rena guldet har förvandlats!
Heliga ädelstenar
ligger spridda i varje gathörn.
2 Sions värderade söner,
värda sin vikt i guld,
räknas nu som lerkärl,
som en krukmakares verk.
3 Till och med schakaler
låter ungarna dia
vid sina bröst.
Men dottern mitt folk
har blivit hjärtlös,
som strutsen i öknen.
4 Dibarnets tunga
klibbar vid gommen av törst.
Små barn tigger om bröd,
men ingen ger dem något.
5 De som åt läckerheter
är nu utblottade på gatorna.
De som växte upp i purpur
sprattlar nu i dyngan.
6 Dottern mitt folks skuld
är större än synden i Sodom,
som ödelades på ett ögonblick
utan aktiv människohand.
7 Hennes prinsar var renare än snö,
vitare än mjölk.
Deras kroppar var rödare än korall,
deras utseende som safir.
8 Nu är deras ansikten svartare än sot,
de känns ej igen på gatan.
Huden stramar på dem, torr som trä.
9 Bättre för dem som stupade för svärd
än för dem som nu stupar av svält.
De tynar bort, plågade helt igenom,
berövade markens gröda.
10 Ömsinta mödrar kokade sina barn.
De blev deras föda
när dottern mitt folk tillintetgjordes.
11 Herren utgöt sin vrede.
Han öste ut sin vredesglöd.
I Sion tände han en eld
som förtärde grundvalarna.
12 Jordens kungar och världens invånare
kunde aldrig tro
att en motståndare eller fiende
kunde komma in genom Jerusalems portar.
13 Det hände för hennes profeters synder
och för hennes prästers skuld.
De spillde rättfärdigas blod inne i staden.
14 De irrar som blinda på gatan.
De är fläckade av blod
så att ingen kan röra deras kläder.
15 ”Försvinn! Oren!” ropas till dem.
”Försvinn, försvinn! Rör inte!”
De flyr och irrar omkring.
Hednafolken säger:
”Här får de inte hålla till.”
16 Herren själv har skingrat dem,
han vill inte se dem längre.
Prästerna får ingen respekt,
de äldre får ingen uppskattning.
17 Våra ögon svek oss
medan vi förgäves sökte efter hjälp.
Vi spanade oavbrutet efter ett folk
som ändå inte kunde rädda oss.
18 De bevakade våra steg
så vi inte kunde gå på våra gator.
Slutet var nära,
våra dagar var räknade,
ja, vårt slut hade kommit.
19 Våra förföljare var snabbare
än himlens örnar.
De jagade oss över bergen
och låg på lur i öknen för oss.
20 Vår livsande, Herrens smorde,
fångades i deras gropar.
Det var om honom vi sa:
”I hans skugga ska vi leva bland folken.”
21 Skratta bara och jubla, dotter Edom,
du som bor i landet Us.
Men bägaren kommer även till dig,
du ska bli berusad och ligga naken.
22 Ditt straff är fullbordat, dotter Sion.
Han ska inte åter föra dig i exil.
Men din skuld, dotter Edom,
ska han straffa.
Han ska avslöja dina synder.
4:6. större än synden i Sodom. Guds utvalda folk beskrivs ibland som lika syndigt som hednafolken, ibland mer. Jfr 2 Krön 33:9, Jes 3:9, Jer 23:14, Hes 5:5-7.
4:20. Herrens smorde. Här avses Jerusalems kung, Sidkia (Jer 39:1-7).
4:21-22. Edom. Se kommentar till Mal 1:4.
© Ragnar Blomfelt