Nehemja reser till Jerusalem
1 Det var i månaden nisan, i Artaxerxes tjugonde regeringsår. Vin dukades fram åt kungen. Jag tog vinet och serverade honom. Jag hade aldrig tidigare varit nedstämd inför honom.
2 Han frågade mig: ”Varför ser du så nedstämd ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha hjärtesorg.” Jag blev förskräckt, 3 och sa: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se nedstämd ut när staden där mina fäders gravar finns ligger i ruiner och dess portar är nedbrända?” 4 Kungen svarade: ”Vad önskar du?”
Då bad jag till himlens Gud, 5 och svarade kungen: ”Om det behagar kungen och om din tjänare har din välvilja, så sänd mig till Juda, till staden där mina fäders gravar finns, så att jag kan återuppbygga den.” 6 Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: ”Hur länge varar din resa, och när kommer du tillbaka?” Kungen var villig att sända mig, så jag gav honom en bestämd tid. 7 Jag svarade: ”Om det behagar kungen, så låt mig få brev till ståthållarna i provinsen väster om Eufrat, så att de låter mig passera tills jag når Juda. 8 Och även ett brev till Asaf, kungens skogsförvaltare, så att han ger mig virke till bjälkar för tempelborgens portar, stadsmuren och det hus där jag ska bo.” Och kungen gav mig det, eftersom min Guds goda hand var över mig. 9 Jag kom till ståthållarna i provinsen väster om Eufrat och gav dem kungens brev. Kungen hade sänt med mig härförare och ryttare. 10 Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia hörde om detta blev de fruktansvärt upprörda över att någon hade kommit som ville Israels söner väl.
Nehemja inspekterar stadsmuren
11 Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar. 12 Jag drog ut om natten tillsammans med några män. Jag hade inte berättat för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Och inga andra djur hade jag med mig än det jag red på. 13 Mitt i natten red jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten. Jag inspekterade Jerusalems murar, som var raserade, och portarna var nedbrända. 14 Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där kunde inte djuret ta sig fram med mig. 15 Så fortsatte jag uppför dalen om natten och inspekterade muren. Sedan återvände jag in genom Dalporten och kom tillbaka.
16 Styresmännen visste inte var jag hade varit eller vad jag hade gjort. För jag hade ännu inte sagt något till judarna, prästerna, stormännen, styresmännen eller de övriga som skulle utföra arbetet. 17 Men nu sa jag till dem: ”Ni ser hur hemskt vi har det. Jerusalem ligger i ruiner och portarna är nedbrända. Kom, låt oss återuppbygga Jerusalems mur så att vi inte behöver vanäras mer.” 18 Jag berättade för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sa de: ”Nu går vi till handling och börjar bygga!” Och de grep sig an med det goda verket.
19 Men horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Geshem fick höra om detta. Då hånade och föraktade de oss och sa: ”Vad är det ni håller på med? Trotsar ni kungen?” 20 Då svarade jag dem: ”Himlens Gud ska låta oss lyckas. Vi, hans tjänare, ska börja återuppbygga. Men ni har varken någon del, hävd eller historia i Jerusalem.”
2:1. April, 445 f. Kr.
2:8, 18. Guds goda hand. Jfr Esra 7:6, 9, 28, 8:18, 22, 31.
2:11. Jag kom till Jerusalem. 445 f. Kr.
© Ragnar Blomfelt