Psalm 102
1 Bön av en deprimerad och svag man
som öser ut sitt elände inför Herren.
2 Herre, lyssna till min bön,
låt mitt rop nå fram till dig!
3 Dölj inte ditt ansikte för mig
när jag har det svårt.
Lyssna noga till mig,
skynda att svara när jag ropar!
4 För mina dagar försvinner som en rökpuff.
Och mina ben brinner som en eldhärd.
5 Hjärtat är som nedslaget vissnat gräs.
Jag glömmer även att äta min mat.
6 Under mitt högljudda jämrande
är jag bara skinn och ben.
7 Jag är som en fågel i öknen,
som en fågel bland ruiner.
8 Jag ligger sömnlös,
lik en ensam fågel på taket.
9 Mina fiender hånar mig dagen lång.
De förlöjligar mig
och använder mitt namn i förbannelser.
10 Aska är mitt bröd
och tårar blandas i min dryck.
11 Detta på grund av din starka vrede,
för du har lyft mig upp och kastat bort mig.
12 Mina dagar är som en flyktig skugga,
jag vissnar som gräset.
–
13 Men du, Herre, tronar för evigt,
och alla släkten minns dig.
14 Du tänker gå till handling
och visa barmhärtighet mot Sion.
För det är tid att visa henne nåd,
den utvalda stunden har kommit.
15 För dina tjänare älskar Sions stenar
och berörs av hennes grushögar.
16 Länderna ska frukta Jahves namn,
och alla jordens kungar din härlighet.
17 För Herren bygger upp Sion,
han visar sig i sin härlighet.
18 Han bryr sig om de utblottades bön,
han föraktar inte deras bön.
–
19 Detta ska nedtecknas för kommande släkte,
och ett nyskapat folk ska prisa Herren.
20 För han blickar ner från sin heliga höjd,
Herren betraktar jorden från himlen,
21 för att höra fångarnas jämmer
och befria de dödsdömda.
22 Jahves namn ska förkunnas i Sion
och hans lovsång i Jerusalem,
23 när folk och riken samlas
för att tjäna Herren.
–
24 Han har försvagat mig på livsvägen
och förkortat mina dagar.
25 Jag sa: ”Min Gud, du vars år
varar genom alla släktled,
ta mig inte bort mitt i livet!”
–
26 Långt tillbaka grundlade du jorden,
och rymden är dina händers verk.
27 De ska gå under, men du förblir.
De ska alla nötas ut som en dräkt.
Likt kläder ska du byta ut dem,
ja, så ska ske.
28 Men du är densamme,
och dina år har inget slut.
29 Dina tjänares söner ska slå sig till ro,
och deras ätt ska leva tryggt i din närvaro.
Föregående Nästa Psalm-Meny
Denna psalm, samt psalmerna 6, 32, 38, 51, 130, 143 har en gemensam ton av bot, ånger, förlåtelse, nåd.
102:4. mina ben brinner som en eldhärd, möjligen avses hög feber. Det kan också vara uttryck för stark ångest.
102:5. Jag glömmer, glömska på grund av modlöshet och apati under sitt betryck.
102:9. Jfr Ps 22:7-8.
102:10. Aska, möjligen en symbol för att sorg blivit en del av hans liv. Kanske också ett uttryck för ånger. Jfr Job 2:8, 42:6, Jes 58:5, 61:3, Jona 3:6, Dan 9:3, Matt 11:21.
102:11. på grund av din starka vrede, författaren tar för givet – liksom allt Guds folk i Bibeln gjorde – att det lidande man drabbades av hade som yttersta orsak Guds vrede (jfr kommentarer till Ps 6:2, 38:3, 90:11-12, och inledningen till Ps 88). Men psalmförfattarens förtröstan och kärlek till Gud var likväl orubblig och självklar, likaså hans tro att Gud till sist ska vända sig till honom i barmhärtighet (v. 14).
102:12. en flyktig skugga, se Ps 39:5-7 med kommentar.
102:13-23. V. 1-12 har en individuell prägel, v. 13-23 har en kollektiv prägel, det rör allt Guds folk, och även länderna.
102:15. hennes grushögar, se t.ex. Neh 4:2.
102:21. Versen uppfylls slutgiltigt med Jesus Kristus, Luk 4:18-19.
102:22-23. Verserna möter sin fullbordan i det nya Jerusalem i himlen (Upp 7:9-10, 22:3).
102:24. Jfr Mose bön i Ps 90:9-13.
102:26-28. Texten citeras i Hebr 1:10-12. byta ut dem (v. 27), mot en ny himmel och en ny jord, Upp 21:1. du är densamme (v. 28), allt i skapelsen förändras och allt är förgängligt. Men Gud är oföränderlig och oförgänglig, jfr Ps 55:20, och Jak 1:17 med kommentar. Också Jesus Kristus, Guds Son, är oföränderlig, se Hebr 13:8 med kommentar.
102:29. Versen möter sin fullbordan och fullkomning i himlen (Upp 21:3).
Föregående Nästa Psalm-Meny
© Ragnar Blomfelt