Varje bibelöversättning har sina särskilda kännetecken. Så även svenskbibel. Här ska nämnas några utmärkande drag.
FRED
Det grekiska ordet eirene som har sina rötter i det hebreiska shalom kan sägas betyda fred och allmänt välbefinnande. Svensk översättningstradition har använt det snäva ordet ”frid” där eirene förekommer. Men ”frid” är inte alltid det bästa ordet och kan istället leda tankarna bort från vad det på ett djupare plan handlar om.
När en svensk idag hör ordet ”frid,” så går tanken gärna till något som rör känslolivet, om inre ro. Men i flera sammanhang där eirene används i NT så handlar det mycket lite om det som rör känslolivet. Det handlar mera om ett objektivt tillstånd.
Ett utmärkt exempel är Rom 5:1. ”Då vi nu har förklarats rättfärdiga av tro har vi fred med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.” Svenskbibel ger här en ny översättning med ordvalet ”fred”. Detta därför att både den närmaste kontexten (verserna omkring) och den vidare kontexten (kapitlet) och den större kontexten (hela brevet) gör det nästan nödvändigt med ”fred” och inte ”frid” här. I versen handlar det inte om att vi får rofyllda känslor när vi förklarats rättfärdiga. Utan det handlar om att vi inte längre är Guds fiender utan Guds vänner. Vi lever i ett fredsförhållande med Gud. Att detta i förlängningen sen också kan innebära känslor av frid är det ingen som förnekar, men den verkligheten är mycket starkt underordnad i just denna kontext. Här handlar det om att ett fientligt tillstånd har förvandlats till vänskap med Gud. Och i en sådan vänskap med Gud lever en kristen i oavsett om hon har frid eller oro i själen.
Det är på liknande sätt i inledningen till flera brev. Till exempel Efes 1:2. ”Nåd till er och fred från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus”. Inte heller i sådana här sammanhang är det först och främst en önskan om att mottagarna ska få angenäma fridskänslor. Utan aposteln syftar på en särskild fredsrelation som följer på nåd. En fredsrelation i förhållande till Gud som vi har genom tron. Eftersom vi har fått nåd har vi fred med Gud, dvs vi är Hans vänner och står i ett gott förhållande till Honom. Detta kan sen förstås också komma att betyda känslor av frid, men det är underordnat i dessa inledningshälsningar.
Vi ska se på ett tredje exempel, Mark 5:34. ”Min dotter, din tro har botat dig. Gå i fred och var helad från din plåga.ˮ
En sjuk kvinna hade blivit botad (eller ”frälst” som ordet kan översättas). Hon hade med andra ord genom tron på Jesus även blivit Guds vän och kommit i ett rätt förhållande till Gud. Hon befann sig nu i ett objektivt fredstillstånd med Gud. Hon ”skakade av rädsla” (motsatsen till frid) men hade trots det nu fred med Gud. Och i detta fredstillstånd manades hon att gå vidare. Jesus sa alltså inte åt henne att gå i väg med rofyllda känslor, utan att gå i väg med Gud som sin gode vän. Det handlar alltså om en faktisk objektiv verklighet (helande och frälsning) som kvinnan nu hade fått del av. Och ”fred” är ordet som bäst återger detta faktum.
Men ordet ”frid” är inte borttaget från svenskbibel. Det finns kvar i texten lite här och där då sammanhanget gör det rimligt att det mera handlar om ett allmänt välbefinnande.
Och ibland när det inte är helt lätt att avgöra vilken betydelse – känslodimensionen eller den objektiva dimensionen – som är den starkare, då ges ibland en not med den alternativa översättningen.
Svenskbibel översätter dessutom ibland ordet med harmoni, eftersom en sådan översättning bättre och tydligare än frid/fred förklarar vad författaren i vissa sammanhang vill säga. Det sker främst i kontexter där författaren även ger uppmaningar att ta avstånd från sådant som splittring, oordning, oenighet och bråk. Se t.ex. Rom 12:18, 1 Kor 14:33, 1 Thess 5:13.
En översättning som uteslutande översätter ordet eirene med ”frid” gör inte rättvisa åt bibeltexten. Det skulle inte heller en översättning göra som uteslutande översatte ordet med ”fred” eller ”harmoni.” En översättning måste hela tiden låta sammanhanget avgöra vilket ord som är mest lämpligt. Den strävan har svenskbibel.
LÄRARE
Svensk översättningstradition (Normalupplagan, 1917, Bibel 2000, Svenska Folkbibeln) återger det grekiska ordet didaskale med ”Mästare”. Svenskbibel bryter nu den traditionen och väljer en ordagrann översättning med sitt ”Lärare”. Det är inte fel med ”Mästare”, men det finns egentligen ingen större anledning att frångå ordets grundbetydelse här. Ordet kommer från didasko som betyder att lära.
Men ordet ”Mästare” finns kvar på några ställen. I Lukasevangeliet förekommer nämligen ordet epistata som betyder just ”Mästare”. Det förekommer där vid sex tillfällen och översätts då alltid i svenskbibel med ”Mästare”.
Med andra ord, svenskbibel har valt att vara konsekvent och översätta ”Lärare” respektive ”Mästare” när grundtexten har de orden.
Och detta är inget unikt för svenskbibel, de flesta engelska översättningar gör på samma sätt.
KRISTUS
Svenskbibel har valt översättningen ”Kristus” varje gång grekiskan har Christos. Svenskbibel avviker därmed från svensk översättningstradition, som ofta översätter Christos med ”Messias”.
”Kristus” och ”Messias” är nu förstås samma sak. Kristus (Christos) är den grekiska motsvarigheten till hebreiskans Messias (Mashiach). Båda titlarna betyder den smorde.
Jag har inte ansett att det finns någon större anledning att hålla på tradition och frångå grundtextens ordval i denna sak.
Grundtexten har dock ”Messias” vid två tillfällen (Joh 1:41, 4:25) och det återger då också svenskbibel troget.
Att Svenskbibel har valt ”Kristus” istället för ”Messias”, dvs återge grundtexten ordagrant, får också den konsekvensen att titeln Kristus blir uppvärderad och får ett djup som det tidigare inte har haft. Kristus blir nu inte bara ett andra ”egennamn” som man snabbt hastar förbi, utan det fylls med ett djupare innehåll. Det kommer varje läsare av svenskbibel att upptäcka.
Att svenskbibel överallt översätter Christos med ”Kristus” istället för ”Messias” är dock inget unikt. De flesta engelska översättningar gör likadant.
SLAV
På Jesu tid var slaveriet vida utbrett. Sannolikt var även många bland den israeliska befolkningen slavar. När det därför handlar om människors relationer, där någon är slav och någon herre, så återger svenskbibel med få undantag det grekiska ordet doulos i NT med ordet slav. När det emellertid handlar om relationen människa och Kristus/Gud, så återges ordet som regel med ordet ”tjänare”.
Genom att doulos nu översätts slav i nämnda sammanhang så blir det för nutida läsare mer levandegjort och konkret den sociala kontext som skildras i texterna. Ordvalet gör att dåtida förhållande beskrivs mer naket och tydligt. Ordet ”tjänare” är användbart, men passar inte lika bra eftersom ”tjänare” i vår tid ger associationer till något annat än slav.
Så för att trognare och bättre åskådliggöra den slav-herre relation som var så vanlig och självklar på Jesu tid, så översätter svenskbibel ordet doulos ofta med slav.
DEN FALLNA NATUREN
Det grekiska ordet sarx brukar i svensk översättningstradition återges ”kött/köttet”. David Hedegårds översättning hade däremot oftast ”den syndiga naturen” eller ”den onda naturen”.
I NT har ordet sarx ett vitt spektra av betydelser. Det kan beroende på sammanhang avse t.ex. kroppen, det mänskliga, det världsliga, den fallna naturen och även bokstavligen kött. Men det vanliga är att ordet avser den svaga, förgängliga, gudsfrånvända fallna mänskliga naturen.
Svenskbibel har alltså vad gäller just detta ord valt en mer dynamisk översättning genom att ofta översätta sarx med ”den fallna naturen” eftersom det på ett konkret och omedelbart sätt kan förstås och uppfattas av den moderna människan. Översättningen ”kött/köttet” är uteslutet med tanke på den målgrupp och den målsättning som svenskbibel har.
Men eftersom sarx ändå är ett viktigt teologiskt begrepp så ger svenskbibel som regel fotnoter med alternativ översättning, och där återges den förr så vanliga översättningen ”kött/köttet”.
SKATTEINDRIVARE
Det grekiska ordet telones syftar på en person som var involverad i den omfattande verksamheten för skatteindrivning som var vida utbredd på Jesu tid. Överallt indrevs både tullar och alla möjliga slags skatter av dessa telonai.
Hur ska då ordet bäst översättas?
Ordet ”publikan” kommer från latinet och inte från grekiskan. Det är ett för nutidsmänniskan obegripligt ord och kräver en ordbok för att förstås. Så det ordet är uteslutet för en modern översättning.
Ordet ”tullindrivare” är inte helt fel, men ordet är alltför snävt och gör inte rättvisa åt det som bibeltextens telones handlar om. Och i värsta fall kan läsare få associationer till den begränsade tullverksamhet som pågår i vår tid.
”Skatteindrivare” är inte heller ett optimalt ordval, men berättar ändå bäst och tydligast för oss vad det då var frågan om.
Med detta val ansluter sig svenskbibel också till den vanliga engelska översättningen – ”tax collectors”.
DAGSLÖN, M.M.
Svenskbibel är en modern översättning riktad främst till vanliga kristna och nykristna. Även icke-kristna ska kunna läsa den med behållning.
I en översättning med sådana målgrupper är man förpliktigad att översätta så att läsare inte ska behöva gå till uppslagsverk för att begripa vad på den tiden högst vanliga ord och uttryck betyder. Därför undviks så långt som möjligt otidsenliga uttryck i översättningen.
Detta innebär att ord vad avser pengar, tid, längd och vikt omvandlas till svenska förhållanden. Det kan därför t.ex. bli ”dagslön” istället för ”denar”, ”vid femtontiden” istället för ”nionde timmen”, ”kilometer” istället för ”stadier”. Osv.
Därmed får läsaren en mera direkt läsförståelse vilket gör att läsningen kommer att upplevas betydligt smidigare för gemene man.
Det kan självfallet ligga ett kulturellt värde i att behålla den tidens speciella ord och uttryck inom nämnda områden, men en översättning styrs av målgrupper och målsättning, och för svenskbibel blir det därför helt naturligt att prioritera sådant som underlättar för en nutidsmänniska att förstå texterna.
BRÖDER I NT – ISRAELS SÖNER I GT
Det är en internationell trend inom bibelöversättning att gå bort från det maskulina språket som Bibelns grundtexter har.
I Nya Testamentet kan det i andra översättningar ta sig uttryck i att det grekiska ordet för ”bröder” istället översätts t.ex. ”bröder och systrar” eller ”syskon”. I Gamla Testamentet kan det ta sig uttryck i att det hebreiska uttrycket ”Israels söner” istället översätts t.ex. ”Israels barn” eller ”israeliter”.
Det finns mängder av andra exempel där nutida översättningar går bort från Bibelns maskulina språkbruk till förmån för en könsinkluderande översättning som ställer man och kvinna på samma plan.
Man bör vara medveten om att när Svenskbibel översätter t.ex. ”bröder” i NT så kan indirekt även kvinnor, beroende på sammanhang, ibland inkluderas i detta ord. Och det gäller än mer vad avser ”Israels söner” i GT. Men svenskbibel har alltså valt att troget hålla fast vid grundtexternas sätt att uttrycka sig. Detta eftersom texternas maskulina språkbruk inte bara är en rent språkteknisk fråga. Det är främst något som återspeglar och gör rättvisa åt en patriarkal kontext, samt underbygger den bibliska doktrinen om relationen mellan man och kvinna, en doktrin som möter oss redan i 1 Mos 1-2 och som är grundad av Skaparen.
Svenskbibel är därmed i dag den enda moderna svenska Bibel som i detta avseende inte är språkligt anpassad efter den sekulära jämlikhetsagendan.
EN MER AKTIV GUD
Är Gud bara en passivt tillåtande Gud? I svenska bibelöversättningar har det varit tradition att göra Gud mindre aktiv än vad texterna medger. Fastän bibeltexterna presenterar en mycket aktiv Gud, så har svenska bibelöversättningar ofta mildrat just den sidan av Gud.
Det typiska sättet att göra det utifrån svensk tradition har varit det omfattande användandet av ordet ”lät/låta” som översättare flikar in lite överallt i Bibeln när Gud verkar. Gud alltså låter/tillåter saker och ting inträffa. Gud blir med andra ord mera en ”tillåtande Gud” än en aktivt verkande Gud. För att belysa detta med tre exempel:
1 Mos 12:17. Bibel 2000, Svenska Folkbibeln: ”Men Herren lät farao och hans hus drabbas av stora plågor …”.
Svenskbibel: ”Men Herren slog farao …”.
Engelska översättningar: The Lord struck Pharao …”.
Man kan alltså fundera: Var det så att Gud såg att plågor hotade farao och sedan lät/tillät dessa plågor att komma? Eller var det så att Gud aktivt sände plågorna?
Jos 10:11. Svenska Folkbibeln, 1917: ”lät Herren stora stenar falla över dem från himlen”.
Svenskbibel: ”kastade Herren stora stenar över dem från himlen …”.
Engelska översättningar: ”the LORD threw down large stones from heaven on them …”.
(Samma vers gör klart att det var fråga om hagelstenar.) Man kan alltså fundera: Var det så att Gud bara lät/tillät ovädret dra in över dem? Eller var det så att Gud aktivt valde att slunga stora hagelstenar på dem?
2 Krön 33:11. Bibel2000, Svenska Folkbibeln, 1917: ”Då lät Herren den assyriske kungens arméer komma över dem”.
Svenskbibel: ”Då sände Herren …”.
Engelska översättningar: ”the LORD brought upon them …”.
(Min fetstil i texterna ovan.)
Man kan fundera: Var det så att armén var på väg och att Gud efter funderande lät/tillät armén anfalla? Eller var det så att Gud från första början aktivt sände armén mot dem?
Om det bara skulle röra sig om ett fåtal tillfällen där detta ”lät/låta” förekom vore det inte mycket att orda om. Men det förekommer i riklig omfattning i svenska biblar. Och tillsammans bidrar det rätt ordentligt till att forma en gudsbild.
Det är naturligtvis inte alltid fel att använda ordet ”lät/låta” i samband med att Gud verkar. Ibland kan det vara befogat, och även svenskbibel kan använda ordet. Och dessutom är det inte fel teologiskt att utifrån Bibeln tala om en tillåtande Gud, men det är en begränsad sanning som behöver modifieras och framför allt underordnas den aktiva sidan av Gud.
Och i majoriteten av sammanhang är det verkligen inte nödvändigt att använda ordet ”lät/låta”, utan det är mera ett teologiskt motiverat valt ord. Och det är en teologisk tolkning som tyvärr riskerar att lätt skapa incitament till en inte bara snäv utan också snedvriden gudsbild.
Säg att svält är på ingång. Gud ser det och lägger pannan i veck och tar sig en ordentlig funderare. Sedan fattar Gud ett beslut: ”Ok då, jag tillåter svälten att komma, jag kan använda mig av det, så jag låter det komma.”
Men så skildras inte Gud i Bibeln. Gud är inte underordnad någonting i sin skapade värld så att han måste förhålla sig till det som sker där och ständigt genom val och beslut tvingas antingen tillåta eller inte tillåta. Gud skildras tvärtom i Bibeln som den allsmäktige och allvetande. Den som har allt i sin hand. En aktiv Gud i historiens mitt. Inget sker utan hans direkta och medvetna handlande. Han är den sändande och inte bara den tillåtande Guden. Tyvärr har svensk tradition inom bibelöversättning bidragit till att tona ner den aktiva sidan av Gud och det har fått konsekvenser inom olika aspekter av teologin.
Bland svenska bibelöversättningar är det nu bara Svenskbibel, och det för första gången i Sverige, som lyfter fram och gör rättvisa åt den aktive Guden som framträder i Bibeln. Och detta är inget unikt för Svenskbibel, för Svenskbibel gör det tillsammans med en bred anglosaxisk bibelöversättningstradition där den aktive Guden alltid är tydligt synliggjord i bibeltexterna.
GUDS UTSÄNDE
I Gamla Testamentet förkommer formuleringen ”malak Jahve” eller ”malak elohim” vilket traditionellt brukar översättas ”Herrens ängel”, ”Guds ängel”.
I rätt många sammanhang när denna formulering förekommer så är det vanligt inom teologin att man menar att det handlar om en slags teofani. Eller om en slags Kristi ”preinkarnation”. Man menar alltså att Kristus uppenbaras i Gamla Testamentet inte bara i form av profetior utan att han också ibland tillfälligt och fysiskt manifesterade sig, (se t.ex. 1 Mos 16:7, Dom 6:11-24, Sak 3:1). Och att Gud (Jahve) ibland i Gamla Testamentet uppenbarar sig i människogestalt är ovanligt, men det inträffar, se t.ex. 1 Mos 18.
Det är viktigt veta att det hebreiska ordet malak kan betyda både ängel och sändebud/budbärare, dvs någon som är utsänd. Ofta betyder malak när det står självständigt inget annat än just sändebud/budbärare, se t.ex. 4 Mos 20:14.
Det är förstås inte alltid som ”malak Jahve/elohim” avser en teofani, eller Kristus, och då översätter svenskbibel traditionellt, dvs ”Herrens/Guds ängel”. Men de gånger när sammanhanget gör det rimligt att det handlar om en teofani, eller att det är Kristus som avses, då översätter svenskbibel formuleringen med ”Guds utsände” eller ”Herrens utsände”. Och det sker nära 70 gånger i GT. Och skälet till att då använda ordet ”utsände” är främst för att det inte är lämpligt att i samband med Kristus knyta ordet ”ängel”. För änglar är skapade varelser. Och Kristus är inte skapad. (Och se Hebr 1 där författaren gör en distinkt åtskillnad mellan änglar och Kristus.)
JAHVE
Att Gud ges ett alldeles speciellt och unikt namn i Bibeln vet den insatte. Det gäller namnet JHVH. Det förekommer ca 6800 gånger i den hebreiska grundtexten av GT. När vokaler skrivs ut blir stavningen i svensk litteratur ofta Jahve och det är också den stavning som är vald i svenskbibel. Den exakta betydelsen av detta gudsnamn är inte helt klarlagd, men ”Han som är”, är en vanlig tolkning (se 2 Mos 3:13-15).
Vissa engelska översättningar väljer att alltid skriva LORD (med versaler) när det står JHVH i grundtexten (en del svenska översättningar = HERREN).
Andra översättningar väljer att återge gudsnamnet mer ordagrant och skriver alltid Yahweh (eller någon liknande stavning), t.ex. Legacy Standard Bible.
Den evangelikala översättningen Holman Christian Standard Bible (HCSB) går en mellanväg och väljer att ibland återge gudsnamnet med Yahweh, annars LORD.
Svenskbibel har valt att ansluta sig till HCSB:s linje, dvs att ibland återge JHVH med Jahve (cirka 1700 gånger, dvs 25%). Det gör svenskbibel unik på svensk mark. Och på de ställen där svenskbibel inte återger JHVH med Jahve, så blir översättningen istället Herren.
Det finns för- och nackdelar med samtliga alternativ. Men jag anser att det ibland är en tydlig fördel att mera direkt synliggöra det faktiska gudsnamnet. En princip, som svenskbibel delar med HCSB, är att skriva Jahve när det uttryckligen i sammanhanget talas om Guds ”namn”, antingen i själva versen eller i den närmaste kontexten. I en sådan kontext är det inte lämpligt att översätta ”Herren”, bl.a. eftersom Herren ju egentligen är en titel och inte ett namn. Ett annat principexempel när Svenskbibel synliggör grundtextens Jahve är när det förekommer i samband med uttrycket ”Israels Gud”. Det blir då ”Jahve, Israels Gud” och inte ”Herren, Israels Gud”. Orsaken är förstås att Jahve är det gudsnamn som är unikt för Israels folk och som inte förekommer hos andra folkslag. Det är en unikhet som skulle osynliggöras med översättningen Herren.
SELA BLIR SYMBOLEN <>
Ordet Sela i Psalmernas bok utgör lite av en prövning för varje översättare. Vad ska man egentligen ta sig till med detta ord som ingen vet vad det betyder? Och dessutom förekommer det hela 71 gånger i Psalmernas bok.
Antingen kan man bara skriva ut det som det står, rätt upp och ner. Så gör en del översättningar.
Eller så kan man visserligen skriva ut det, men placera det så långt i marginalen som möjligt så det liksom hamnar i skymundan, och kanske dessutom låta det stå i kursiv.
Eller så kan man som en del översättningar helt enkelt låta bli att återge det i texten. Man plockar bort det.
Eller så kan man försöka ge det en översättning, t.ex. som en del engelska översättningar: ”interlude”.
Svenskbibel har valt en annan väg. Svenskbibel väljer att markera ordet med symbolen <> varje gång det förekommer i texten.
Jag ska inte här räkna upp alla möjliga tolkningar kring ordet Sela, men kort nämna bara om en tolkning, som jag menar är möjlig och kanske till och med sannolik.
Det är möjligt att ordet Sela kunde ha som uppgift att för t.ex. körledaren, musikerna och/eller sångarna markera en paus. (Det syns också i bibelöversättningar att styckebrytningar rätt ofta sker just där detta ord förekommer.) Egentligen är en symbol detsamma som vissa översättningars ”interlude” som betyder just paus/mellanspel. Men risken med att skriva ”paus” i texten blir ju att folk då kommer att utläsa det, och då blir det nästan lika illa som att ha Sela i texten.
Skriver man ut ordet tvingar man läsaren att utläsa det. Och det kommer då alltid att upplevas mer eller mindre som ett störande moment, både i den privata läsningen men framför allt i den offentliga sammankomsten vid högläsning. Och det är ju lite synd och tråkigt att ofta behöva avbryta hebreisk poesi med ett konstigt ord som ingen förstår betydelsen av. När svenskbibel nu istället för Sela skriver ut symbolen <> så går man bara förbi utan att utläsa något ord. (Men självklart kan man, om man vill, ändå utläsa ordet Sela, vid symbolen, om man känner för det.) En symbol förhindrar alltså effektivt att rytm, harmoni och textens skönhet avbryts av ett för alla obegripligt ord.
Och det är mycket möjligt dessutom att denna lösning är det som mest och bäst återspeglar trohet mot texten eftersom det faktiskt kan vara så att Sela aldrig var tänkt att utläsas utan bara var avsett att markera någonting, och främst kanske för körledaren, musikerna och/eller sångarna. Ungefär som med de symboliska paustecknen i notsystemet som används för att markera tystnad i musiken.
CHÄSÄD
Svenska översättningar brukar välja att översätta detta hebreiska ord med ”nåd”. Och ett av skälen till det är nog att Luther översatte så. Engelska/amerikanska översättningar använder vanligtvis uttryck som ”steadfast love”, ”lovingkindness”, ”loyal love”, ”faithful love”, osv.
Svenskbibel väljer att ansluta sig till denna huvudfåra och översätter ordet med ”trogen kärlek”, och ibland av stilistiska skäl endast ”kärlek”.
Chäsäd är ett mångfacetterat ord som förekommer ofta i Gamla Testamentet (ca 250 gånger). Det finns inget enskilt ord i något språk som kan täcka allt vad ordet innefattar. Det har en bred innebörd. Men trogen kärlek, kärlek, godhet, nåd, är sådant som främst ryms i ordet. Men som många översättningar ger uttryck för, så verkar det ofta vara just Guds trogna kärlek mot sitt utvalda förbundsfolk som står i förgrunden när chäsäd dyker upp. Och denna vanliga och högst rimliga tolkning har svenskbibel valt att ansluta sig till.
——————
Det här var några exempel på kännetecken. Det finns förstås fler, något som varje läsare av svenskbibel kommer att upptäcka.