Nabots vingård
1 Efter en tid hände följande. Nabot från Jisreel ägde en vingård i Jisreel, intill det palats som tillhörde kung Ahab i Samaria. 2 Ahab talade med Nabot: ”Låt mig få din vingård så att jag kan ha den som köksträdgård, den ligger ju intill mitt hus. Jag ger dig en bättre vingård som ersättning, eller silver om du hellre föredrar det.” 3 Men Nabot svarade: ”Herren förbjude att jag skulle ge dig mina fäders arv!” 4 Då gick Ahab hem, vresig och tvär för att Nabot från Jisreel hade svarat och sagt att han inte ville ge honom sina fäders arv. Ahab lade sig på sin säng, vände bort ansiktet och åt ingenting.
5 Då kom hans hustru Isebel in till honom: ”Varför är du så vresig?” frågade hon. ”Och inte äter du heller!” 6 Ahab svarade: ”Jag talade med Nabot från Jisreel och bad att få köpa hans vingård för silver eller ge honom en annan som ersättning ifall han föredrog det. Men han svarade att han inte ville ge mig sin vingård.” 7 Då sa hans hustru Isebel: ”Och du ska vara kung över Israel! Stig upp och ät och var vid gott humör. Jag ska se till att du får jisreeliten Nabots vingård.”
Isebels mordplan
8 Isebel skrev därefter brev i Ahabs namn och förseglade dem med hans sigill. Hon sände breven till de äldste och de förnämsta i den stad där Nabot bodde. 9 I breven hade hon skrivit: ”Utlys en fasta och låt Nabot sitta längst fram bland folket. 10 Låt sedan två ondsinta män sätta sig mitt emot honom. De ska vittna mot honom och säga: ’Du har förbannat Gud och kungen!’ För sedan ut honom och stena honom till döds.”
11 De äldste och de förnämsta männen i Nabots stad gjorde som Isebel anvisat dem, precis som det stod i hennes brev till dem. 12 De utlyste en fasta och lät Nabot sitta längst fram bland folket. 13 De båda ondsinta männen kom och satte sig mitt emot honom. De vittnade mot Nabot inför folket: ”Nabot har förbannat Gud och kungen!” Då förde man honom ut ur staden och stenade honom till döds. 14 Sedan lät de meddela Isebel att Nabot hade stenats till döds.
15 Så fort Isebel fick höra att Nabot var stenad till döds sa hon till Ahab: ”Gå och lägg beslag på den vingård som jisreeliten Nabot vägrade ge dig för silver. Nabot lever inte längre, han är död.” 16 Så fort Ahab fick höra att Nabot var död reste han sig och begav sig ner till jisreeliten Nabots vingård för att ta den i beslag.
Gud fördömer Ahab och Isebel
17 Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: 18 ”Stig upp och gå och möt Ahab, Israels kung, som bor i Samaria. Han är i Nabots vingård, som han har gått ner till för att ta den i beslag. 19 Säg till honom: ’Så säger Herren: Så du har både mördat och berövat!’ Och sedan ska du säga: ’Så säger Herren: På det ställe där hundarna slickat Nabots blod ska de slicka också ditt blod’.”
20 Ahab sa till Elia: ”Så min fiende har funnit mig.” Han svarade: ”Jag har funnit dig, för du har sålt dig till att göra det som är ont i Herrens ögon. 21 ’Lyssna, jag ska sända ofärd över dig och bränna bort dig. Och av Ahabs hus ska jag avlägsna alla väggpissare, både slavar och fria i Israel. 22 Jag ska göra med ditt hus som jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus och Bashas, Ahias sons, hus. För du har väckt min vrede och fått Israel att synda.’ 23 Också om Isebel har Herren talat: ’Hundarna ska äta upp Isebel vid Jisreels murar.’ 24 Den som tillhör Ahab och dör i staden ska hundarna äta upp, och den som dör ute på marken ska himlens fåglar äta upp.”
Ahab ödmjukar sig
25 Det har aldrig funnits någon som Ahab. Han sålde sig till att göra det som var ont i Herrens ögon, eftersom hans hustru Isebel lockade honom till det. 26 Han betedde sig hemskt vidrigt när han följde avgudarna, precis som amoreerna, de som Herren fördrev för Israels söner.
27 När Ahab hörde dessa ord rev han sönder sina kläder, svepte säcktyg om sig och fastade. Han sov klädd i säcktyg och gick dämpad omkring. 28 Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: 29 ”Har du sett att Ahab ödmjukar sig inför mig? Eftersom han gör det ska jag inte sända ofärd i hans dagar. Först i hans sons dagar ska jag sända ofärd över hans hus.”
21:5, 25. Isebel. Se 18:13 med kommentar.
21:19. Jfr 22:34-38.
21:23. Jfr 2 Kung 9:30-33.
© Ragnar Blomfelt