Natan förmedlar Guds dom över David
1 Herren sände Natan till David. Han gick till David och sa: ”Det var två män som bodde i samma stad. En var rik. Den andre var fattig. 2 Den rike hade får och boskap i överflöd. 3 Den fattige hade inget utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp hos honom och hans söner. Det åt av hans bröd och drack ur hans bägare och låg i hans famn. Lammet var som en dotter för honom. 4 Så kom en vandringsman till den rike. Men han ville inte ta något av sina egna djur för att tillaga åt den resande som kom till honom. Han tog istället den fattiges lamm och tillagade det åt gästen.”
5 David blev rasande på den mannen och sa till Natan: ”Så sant Herren lever, mannen som gjorde det förtjänar döden! 6 Lammet ska han ersätta fyrdubbelt, eftersom han var så hjärtlös och gjorde så.”
7 Då sa Natan till David: ”Du är den mannen! Så säger Jahve, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig ur Sauls hand. 8 Jag gav dig din herres hus och hans hustrur i din famn. Jag gav dig Israels och Judas hus. Och hade det varit för lite skulle jag ha gett dig än mer. 9 Så varför har du föraktat Herrens ord och begått ondska i hans ögon? Du har nedgjort hettiten Uria med svärd. Du tog hans hustru och gifte dig med henne. Du mördade Uria med ammoniternas svärd. 10 Eftersom du föraktat mig och tagit hettiten Urias hustru och gift dig med henne, ska svärdet aldrig vika från ditt hus. 11 Så säger Herren: Jag ska bringa ofärd över dig från ditt eget hus. Inför dina ögon ska jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan, och han ska ligga med dem mitt på ljusa dagen. 12 Du har gjort det i hemlighet. Men jag ska göra detta inför hela Israel mitt på ljusa dagen.”
13 Då sa David till Natan: ”Jag har syndat mot Herren.” Natan sa: ”Så har också Herren tagit bort din synd. Du ska inte dö. 14 Men eftersom du genom denna handling fått Herrens fiender att förakta honom, måste sonen som fötts åt dig dö.” 15 Så gick Natan hem igen.
Davids son dör
Barnet som Urias hustru hade fött åt David slog Herren med svår sjukdom. 16 David bad och fastade strängt inför Gud för pojken. När han kom hem låg han hela natten på marken. 17 De äldste i hans hus kom och ville få honom att resa sig från marken. Men han ville inte. Och inte heller åt han något med dem.
18 Den sjunde dagen dog barnet. Men Davids tjänare vågade inte berätta för honom att barnet hade dött. De tänkte: ”När vi talade till honom medan barnet levde vägrade han lyssna till oss. Hur kan vi då säga till honom att barnet har dött? Han kan göra något hemskt.” 19 När David såg att hans tjänare viskade med varandra förstod han att barnet hade dött. Så David frågade sina tjänare: ”Är pojken död?” De svarade: ”Ja.” 20 Då reste sig David från marken. Han badade och smorde in sig och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han om mat. Den sattes fram, och han åt. 21 Hans tjänare frågade honom: ”Varför beter du dig så här? Medan pojken levde fastade du och grät, men när han är död stiger du upp och äter!” 22 Han svarade: ”Så länge pojken levde fastade jag och grät, för jag tänkte: Vem vet om inte Herren förbarmar sig över mig och låter pojken leva? 23 Men nu när han har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag ska gå till honom, men han kommer aldrig tillbaka till mig.”
Salomos födelse
24 David tröstade sin hustru Batseba. Och han gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son, som de gav namnet Salomo. Herren älskade pojken 25 och sände ett budskap med profeten Natan att pojken skulle kallas Jedidja, för Herrens skull.
David erövrar Rabba
26 Joab angrep Rabba i Ammon och erövrade kungastaden. 27 Sedan sände han bud till David och lät säga: ”Jag har angripit Rabba och har också erövrat stadens vattenreservoar. 28 Samla nu resten av krigsfolket! Belägra staden och erövra den, annars erövrar jag staden och får den uppkallad efter mig.” 29 Då samlade David allt krigsfolk och marscherade mot Rabba. Han angrep staden och erövrade den. 30 Han tog kronan från huvudet på deras kung. Den vägde trettio kilo och var smyckad med en ädelsten. Den sattes på Davids huvud. Och bytet som han förde ut ur staden var enormt. 31 Han förde ut folket därinne och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller vid tegelugnarna. Likadant gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan återvände David och allt folket till Jerusalem.
12:9. Du har nedgjort … Du mördade. Eftersom det var David som kallblodigt planerade illdådet så är det han personligen som i Guds ögon blir mördaren.
12:10. ska svärdet aldrig vika från ditt hus. Davids söner Amnon (13:28-29) och Absalom (18:15) och Adonia (1 King 2:25) dödades med svärd.
12:11. ska jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan. 16:20-22.
12:13. Jag har syndat mot Herren. I Ps 51 får vi se in mer i Davids ångerfulla hjärta.
12:25. Jedidja. Betyder ”Jahves älskade”.
© Ragnar Blomfelt