Hesekiel som Israels väktare
1 Herrens ord kom till mig: 2 ”Människoson, tala till dina landsmän så här: Anta att jag sänder svärdet mot ett land. Och folket i landet utser en man bland sig till väktare. 3 Han ser svärdet komma över landet och stöter i hornet för att varna folket. 4 Men den som hör hornstöten låter sig inte varnas, utan svärdet kommer och tar honom. Han blir då ansvarig för sin egen död. 5 Han hörde hornstöten men lät sig inte varnas, därför är han ansvarig för sin egen död. Hade han låtit sig varnas skulle han ha räddat sitt liv.
6 Men säg att väktaren ser svärdet komma men inte stöter i hornet för att varna folket. Och svärdet kommer och tar en bland dem. Han tas då på grund av egen skuld, men jag håller väktaren ansvarig för hans död.
7 Människoson, jag har satt dig till väktare för Israels hus. Du ska varna dem när du hör ett ord från min mun. 8 När jag säger till en ond: ’Du som är ond måste dö!’ och du inte varnar honom för den väg han går, då ska den onde dö på grund av sin skuld. Men jag håller dig ansvarig för hans död. 9 Men säg att du varnar den som är ond. Du säger att han ska vända om från sin väg, men han vägrar vända om. Då ska han dö på grund av sin skuld, men du själv har räddat ditt liv.
10 Människoson, säg till Israels hus: Ni säger: ’Våra brott och synder hänger över oss, och vi förtärs av dem. Så hur ska vi överleva?’ 11 Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren Jahve, jag gläds inte åt den ondes död, utan jag vill att den som är ond vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Varför vill ni dö, Israels hus?
12 Men du människoson, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet ska inte rädda honom den dag han syndar. Den som är ond ska inte falla genom sin ondska den dag han vänder om från sin ondska. Och den rättfärdige ska inte kunna leva genom sin rättfärdighet den dag han syndar. 13 Om jag säger till den rättfärdige att han ska få leva, men han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och lever orättfärdigt, då ska inga av hans rättfärdiga handlingar bli ihågkomna. Han ska dö på grund av det orättfärdiga han gjort.
14 Om jag säger till den som är ond: ’Du måste dö!’ och han vänder om från sin synd och lever rätt och rättfärdigt, 15 så att denne onde man återlämnar panten, ersätter vad han stulit, vandrar efter livets bud och inte lever orättfärdigt, då ska han sannerligen få leva och inte dö. 16 Inga av de synder han begått ska bli ihågkomna. Han har levt rätt och rättfärdigt, han ska sannerligen få leva.
17 Ändå säger dina landsmän: ’Herren beter sig inte rätt.’ Men det är de själva som inte beter sig rätt. 18 Om den rättfärdige vänder sig bort från sin rättfärdighet och lever i synd, måste han dö. 19 Men om den som är ond vänder om från sin ondska och lever rätt och rättfärdigt ska han få leva. 20 Ändå säger ni: ’Herren beter sig inte rätt.’ Men jag ska döma er alla efter era vägar, ni av Israels hus.”
Jerusalems fall
21 I det tolfte året efter vår förvisning, på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting från Jerusalem till mig och sa: ”Staden har fallit!” 22 På kvällen före flyktingens ankomst var Herrens hand över mig. Han öppnade min mun på morgonen innan mannen kom. Så jag kunde tala och var inte längre stum.
23 Herrens ord kom till mig: 24 ”Människoson, de som bor bland ruinerna i Israel säger: ’Trots att Abraham var ensam ärvde han landet. Men vi är många, så mycket mer har vi fått landet som egendom!’ 25 Säg därför till dem: Så säger Herren Jahve: Ni äter kött med blodet i, ni ser upp till era avgudar och ni begår blodsdåd. Skulle ni få ärva landet? 26 Ni litar på era svärd. Ni lever vidrigt. Ni kränker varandras hustrur. Skulle ni få ärva landet?
27 Säg så här till dem: Så säger Herren Jahve: Så sant jag lever, de som är bland ruinerna ska falla för svärd, de som befinner sig ute på fälten ger jag till föda åt vilddjur, och de som håller till bland klippor och grottor ska dö av pest. 28 Jag ska göra landet öde och tomt. Dess stolta makt ska få ett slut. Israels berg ska bli en ödemark där ingen färdas. 29 De ska förstå att jag är Jahve när jag gör landet öde och tomt på grund av alla vidrigheter de begått.
30 Men du, människoson, dina landsmän pratar om dig vid murarna och dörröppningarna. De säger sinsemellan: ’Kom nu så lyssnar vi till ordet från Herren.’ 31 De kommer till dig som brukligt och sätter sig hos dig som mitt folk. De hör dina ord men handlar inte efter dem. De uttrycker sig kärleksfullt, men deras hjärtan far efter mammon. 32 Lyssna, du är för dem likt en som sjunger kärlekssånger med vacker röst och spelar så fint. De hör dina ord men handlar inte efter dem. 33 Men när det kommer – och lyssna, det kommer! – då ska de förstå att en profet har varit hos dem.”
33:11. jag gläds inte åt den ondes död. Detta är inte en allmän utsaga, utan ”den onde” avser här en troende i Israel som lever orättfärdigt. (Se även 5 Mos 28:63.)
33:21. I det tolfte året. 584 f. Kr.
© Ragnar Blomfelt