Guds dom över sitt folk
1 När Efraim talade
blev folk omskakade.
Han upphöjde sig själv i Israel.
Men han dog när han
drog skuld över sig genom Baal.
2 Och de syndar alltmer.
De gjuter åt sig silvergudar,
avgudar efter eget huvud,
allt gjort av hantverkare.
Folk säger om dem:
”De som offrar
är folk som kysser kalvar!”
3 Därför ska de bli som morgondis,
som försvinnande dagg,
som agnar virvlande från tröskplatsen,
som rök från ett fönster.
4 Jag är Jahve din Gud
ända från Egypten.
Du ska inte veta av
någon annan Gud än mig.
Jag är den ende Frälsaren.
5 Jag tog hand om dig i öknen,
i helt uttorkat land.
6 De betade och blev tillfredsställda.
När de blev tillfredsställda
blev de högmodiga.
Därför glömde de mig.
7 Så jag blev som ett lejon för dem,
som en leopard som lurar vid vägen.
8 Jag angriper dem som en björnhona
berövad sina ungar.
Jag river upp deras bröstkorg.
Jag slukar dem där som en lejonhona,
likt ett vilddjur som sliter dem i stycken.
9 Det är till ditt fördärv, Israel,
att du är emot mig, din hjälpare.
10 Var är din kung
som skulle rädda dig
i alla dina städer?
Och var är dina domare
till vilka du sa:
Ge mig en kung och furstar?
11 Jag gav dig en kung i min vrede,
och i min vrede tar jag bort honom.
12 Efraims skuld är bevarad.
Hans synd är lagrad.
13 När födslovärkarna kommer
är han en son utan förstånd.
När tiden är inne
vägrar han födas fram.
14 Jag ska fria dem från helvetets grepp.
Jag ska återlösa dem från Döden.
Död, var är dina plågor?
Helvete, var är din udd?
Ånger är dold för mina ögon.
15 Bäst han frodas bland sina bröder
ska östanvinden, en Herrens vind,
blåsa upp från öknen.
Då torkar hans brunn
och hans källa sinar.
Han ska plundra alla dyrbarheter
från skattkammaren.
© Ragnar Blomfelt