Gud sänder plågor mot sitt folk
1 Sedan sa Herren till mig: ”Jag skulle inte känna för detta folk om än Mose och Samuel stod inför mig. Driv bort dem från mig och låt dem gå! 2 Om de frågar dig: ’Vart ska vi gå?’ ska du svara dem: Så säger Herren:
Till döden den som är bestämd för döden,
till svärdet den som är bestämd för svärdet,
till svälten den som är bestämd för svälten
och till fångenskapen
den som är bestämd för fångenskapen.
3 Jag påbjuder fyra slags straffdomar mot dem, säger Herren: Svärdet till att döda, hundarna till att släpa bort, och himlens fåglar och markens vilddjur till att äta och sönderslita. 4 Jag ska göra dem till ett skräckexempel för jordens alla riken, på grund av det som Judas kung Manasse, Hiskias son, har gjort i Jerusalem.
5 För vem har medlidande med dig,
Jerusalem, vem gråter med dig?
Vem tar en omväg
för att fråga om du har det bra?
6 Du har förkastat mig, säger Herren.
Du har gått ifrån mig.
Så jag sträcker ut min hand
mot dig och förgör dig.
Jag är trött på att hålla igen.
7 Jag kastade dem med kastskovel
vid landets portar.
Jag gjorde dem barnlösa
och tog livet av mitt folk.
De vägrade vända om från sina vägar.
8 Jag gjorde deras änkor fler än havets sand.
Jag sände en fördärvare mitt på ljusa dagen
mot deras unga mäns mödrar.
Jag sände plötsligt ångest och terror över dem.
9 Modern till sju söner
flämtade och svimmade.
Hennes sol gick ner
medan det ännu var dag,
hon blev till spott och spe.
De som överlevt ska jag överlämna
åt fiendens svärd, säger Herren.”
Jeremias klagan
10 ”Jag är så ledsen, min mor, att du fött mig, en man som orsakar strid och konflikt i hela landet! Jag har varken gett eller tagit lån, ändå skymfar alla mig.”
11 Herren svarade: ”Jag ska sannerligen styrka dig så att det går dig väl. Jag ska sannerligen göra så att dina fiender vädjar till dig i ofärdens och nödens tid. 12 Kan någon bryta sönder järn – järn från norr – eller koppar?”
13 ”Jag ska ge ditt välstånd och dina skatter till plundring fritt och för intet, på grund av dina synder i hela ditt land. 14 Jag ska göra så att du bortförs med dina fiender till ett land som är okänt för dig, för min vredes eld är tänd och den ska brinna mot er.”
15 Herre, du förstår.
Tänk på mig och ta hand om mig.
Ge mig hämnd på mina förföljare.
Du som är tålmodig, ryck inte bort mig.
Tänk på hur jag hånas för din skull.
16 Jag fann dina ord och jag åt dem,
ditt ord blev mitt hjärtas fröjd och glädje.
För ditt namn är nämnt över mig,
Jahve, härskarornas Gud.
17 Jag har aldrig suttit
med skämtare för att roa mig.
Jag sitter ensam
eftersom din hand är över mig,
för du har fyllt mig med vrede.
18 Varför ska jag ständigt plågas?
Varför är mitt sår öppet utan att läkas?
Du är för mig som en sinande bäck,
som otillförlitligt vatten.
19 Därför säger Herren:
”Om du vänder om tar jag dig tillbaka
och du ska få stå inför mig.
Om du separerar det värdefulla
från det värdelösa
ska du bli mitt språkrör.
Folket ska återvända till dig,
men du ska inte återvända till dem.
20 Jag ska göra dig
till en befäst kopparmur mot detta folk.
De ska angripa dig, men inte besegra dig.
För jag är med dig
för att hjälpa och rädda dig, säger Herren.
21 Jag ska rädda dig ur de ondas hand
och befria dig ur de hänsynslösas grepp.”
15:4. Manasse var kung 686-642 f. Kr. (Samregerade med Hiskia från 696 f. Kr.). Om Manasse, se 2 Kung 21:1-18.
© Ragnar Blomfelt