1 Job fortsatte sitt anförande:
2 Jag längtar efter de månader som flytt,
dagarna då Gud vakade över mig,
3 då hans lampa sken över mitt huvud
och jag gick genom mörkret i hans ljus,
4 då jag var i mina bästa år
och Gud tog hand om mitt hus,
5 då den Allsmäktige ännu var med mig
och mina pojkar omgav mig,
6 då mina fötter badade i grädde
och bäckar av olja
rann ur klippan för mig.
7 När jag gick till stadsporten
och intog min plats på torget,
8 då drog sig de unga männen tillbaka
när de såg mig,
och de äldre männen reste sig upp.
9 Stormännen höll sig tysta,
lade handen på munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
tungan fastnade vid gommen.
11 De lyssnade, och prisade mig,
de såg, och lovordade mig,
12 för jag räddade den fattige som ropade
och den faderlöse som ingen hjälpte.
13 Den döende välsignade mig,
änkan gjorde jag överlycklig.
14 Jag tog på mig rättfärdighet som dräkt.
Rättvisan var min mantel och turban.
15 Jag var den blindes ögon
och den lames fötter.
16 Jag var en far för de utsatta
och tog mig an den okändes sak.
17 Jag krossade den ondes käkar
och ryckte bytet från hans tänder.
18 Jag tänkte då:
”Jag ska dö i mitt eget bo,
mina dagar blir talrika som sanden.
19 Mina rötter når till vattnet,
nattens dagg vilar på mina grenar.
20 Min heder förnyas ständigt,
och bågen i min hand får ny spänst.”
21 De lyssnade hoppfullt på mig.
De tog emot råd under tystnad.
22 Ingen talade efter mig.
Mina ord strilade över dem.
23 De väntade på mig som på regn,
med munnen öppen som mot vårregn.
24 Log jag mot dem
kunde de inte tro det.
I ljuset från mitt ansikte
var de aldrig nedslagna.
25 Jag valde väg åt dem
och var deras huvud.
Jag levde som en kung
bland sina trupper.
Jag var lik en som tröstar sörjande.
© Ragnar Blomfelt